ska snart åka iväg, nu sitter jag och jobbar upp ja, ork, med kaffe och plura.

jag känner rastlöshet och stundvis är den riktigt jobbig, stundvis är den bara där för att trycka in luft under fötterna på mig. just nu är den bara en påminnelse om att det snart är dags att röra på sig. bort, bort.


plura jonsson, var bor du nuförtiden?

det gick inte så bra igår. jag försökte att gråta ut det och jag försökte att röka ut det, men jag föll omkull.

idag har jag varit på arbetsförmedlingen och höll på att börja stortjuta inför dem. heja mig.



jag vet inte riktigt hur jag ska ta mig ur det.

det är grått och regnigt hela tiden. jag gillar det, men efter tillräckligt lång exponering så känns det grått inuti också. så jag försöker tvinga bort det gråa med shakira, människor jag tycker om och genom att dansa och sjunga lite för mig själv.

på fredag drar jag mig söderut och jag ser fram emot det. det ska bli roligt, att träffa människor och ja, dansa lite piruetter och sånt. jag ser fram emot en resa också. det var alldeles för länge sedan jag reste någonstans. jag blir tokig av allt detta att vara på samma ställe för länge.

för att vara lite personlig så är det svårt att säga att man tycker om någon när man inte vet om den personer tycker om en tillbaka. vilket leder till komplikationer, såsom att man blir en aning frustrerad. sen kan det hända att man tar ut den frustrationen på personen man tycker om. för att det är mycket lättare att vara arg på än tycka om. då kan det hända att personen man är arg på, fast egentligen tycker om, blir lite förvirrad. och jag menar, det här är inte en företeelse som hänt en person, en gång. det här är en företeelse som är mycket vanlig. tror jag.

i varje fall så är det svårt. så mycket komplikationer hela tiden.



och tänder. inte roligt. jag har en halv tand, en kostnad på 4400 framför mig och jävligt mycket obehag /smärta. buhu.

förvirring, förirring, besinning.

jag lyssnar på bohemia after dark / cannonball adderly sextet och borde egentligen sova.

men det är så svårt att sova med den där bitterljuva känslan som dröjer sig kvar på tungan och virvlar omkring i kroppen. så jag tänker lägga mig i sängen och lyssna på den där låten. och låtsas som att.

rönnbären har kommit! rönnbären har kommit!
och jag vill hålla handen, bära halsduk, andas ångande rök, känna något fjärilsflyga omkring i kroppen. dricka te, röka cigaretter, läsa böcker. höra regnet slå mot rutorna.

jag har stått i mörkret där stan tar slut
ibland lastbilar och all längtan ut
jag har levt i ljuset tills mitt hjärta brann
över hela vårt land

i eftermiddag tar jag tåget igen. tågen och bussarna är mitt liv. det är okey.

jaha. så har dagen innefattat ännu ett härligt samtal med glocalnets kundservice, där de återigen bevisar sin totala inkompetens på alla områden utom möjligtvis att hora, men den kunskapen hjälper mig inte så mycket, tyvärr.

annars så, ja. jag är effektiv. med en bitter bismak. tyvärr inte rätt bittra bismak.

efter regnet kom solen. igen. jag önskar att löftet om höst som låg i regnluften infunnits istället. det var ny luft i lungorna, nya chanser till något, något annat. istället kom sommaren tillbaka. oinbjuden, och som en gäst som stannat för länge.

jag går i självhatande tankegångar. det är så svårt att släppa dem när de väl kommit. de bara ligger där och ruttnar. och det enda som skulle hjälpa är förändring. förändring är så svårt. men jag tror att jag har tagit ett beslut nu. jag tror att jag ska ringa det där samtalet på måndag. det skamliga.



och så ber jag en bön om mer regn och höst och halsduk och dricka te och lyssna på jazz.

jag försöker att inte tänka på det vita. men det är konstigt, hur det bara kan riva i en sådär.

och ja. öronen värker. hjärtat värker. det känns meningslöst på något sätt. den här eviga kampen,
för det är verkligen en evig kamp, dag ut och dag in.