tell me what an empty heart must feel.

onsdagen, uppåt landet. li & skogen, eller snarare: li, jag & vägen. vi hade en kärleksaffär med landsvägen. blev iakttagna av grodor. skrattade så att vi kiknade. bar ut saker från rummet som var otäcka (en tavla, tre dockor & vid ett tillfälle en colaflaska) & jag var rädd för nästan allt. men det var fint.

torsdagen, neråt landet igen. sov oroligt hela natten. tyckte att någon sa "psst!" utanför mitt fönster när jag skulle sova. fick fyra telefonsamtal som var konstiga mitt i natten.

idag har jag mest varit och pratat med min psykolog, fast vi har inte direkt några psykolog-patientsamtal längre. det är märkligt. och så har jag pratat med syster en liten stund. mys.

ska försöka få över nya texter från min bärbara snart. på riktigt.

I fell out of her eyes
I fell out of her heart
I fell down on my face
I tripped and I missed my star
I fell and fell alone.

children, be careful in the woods!

nåja. på måndag ska jag på praktik!! men bara en vecka. jag blev först helt sjukt lycklig över praktiken, sen blev jag helt sjukt nervös. men det är bra, händelser är bra.

imorgon blir det ödeshög, en stuga i skogen & trevligt sällskap. och naturupplevelser. O__o

nu är jag hungrig, tröttpigg, och allmänt förvirrad. så jag antar att jag ska äta kvällsmat och varva ner.

SO LONG!

dagen började med ett storartat krig mot bananflugor. det var dammsugarmassakern, och jag kände mig verkligen som en hjälte. eller ja, som massmördaren. men det är väl samma sak.

nu försöker jag bestämma mig för vad jag ska göra först. promenera, handla läsk eller renskriva texter. om jag inte skriver in mina texter nu så kommer det inte hända idag. men om jag gör det så kommer jag bara tänka på att jag borde promenera och göra mina ärenden istället. det är KÖRT, vad jag än kommer att göra så kommer det bli fel. för fan. nu blir det promenad.

det jag hade tänkt skriva kan jag inte skriva här.

men ja, ska man bli hög av naturläkemedel? jag känner mig manisk och uppskruvad av någon slags rot jag köpte på a6 igår. jag klagar inte, tror jag. men det är märkligt.

miljön är oerhört viktig. och då menar jag inte som någon slags fältbiologgrej. jag menar miljön man är i. jag har till exempel oerhört svårt att slappna av så mycket vid datorn i jönköping att jag kan jobba med texter eller så. i skillingaryd däremot går det utmärkt. läser gör jag hela tiden i jönköping men när jag kommer till skillingaryd så går det inte. är det vana eller är det att olika intressen (eller vad man ska kalla det) odlas i olika miljöer? är det därför jag vill resa bort hela tiden, för att odla fram nya intressen, nya tankar?

jag vet inte. jag har börja tänka på en massa saker hela tiden. jag tror att min hjärna är uttråkad.

jag känner hur jag liksom glider bort från det här. måste samla ihop mig.

i fredags var jag och hälsade på ruth (och elias & mikael) med mamma och ola. det var mysmys. sedan var det fem timmar i bil mot havet, då jag mest mådde illa och kräktes. lördagen och söndagen var jag utan illamående, sprang omkring på stranden och undersökte maneter och krabbor, och badade. och ja, brände mig på en brännmanet! värsta grejen. i måndags var jag hos tandläkaren (;___;) och det gjorde ont och de fick med sig en bit käkben (tror jag, eller kindben). otäckt deluxe. sen har jag mest haft ont, trösttittat på lost och fått hostmedicin av pappa.

ser fram emot ödeshög i nästa vecka.

nu ska jag snart ut på promenad, på med skorna och ut ut ut.

man kommer aldrig nånstans, men vart är man på väg?
har väl aldrig sagt att jag kommer ihåg allt jag säger, eller?

svårt när man inte skrivit på ett tag. men okej.

jag tar långa promenader varje dag, eller nästan, för att bli av med obehaget i kroppen. den där krypande otäcka känslan. så jag upptäcker nya delar av stan, eller delar jag kände till för många år sedan. jag har skavsår på hälarna, men jag antar att jag överlever det med.

jag förstår att allt kan verka en smula förvirrande då och då. och jag har inga förklaringar att ge, jag är ledsen för det. men jag gör alltid mitt bästa, alltid mitt bästa. det är det enda jag kan göra, även om det nte känns tillräckligt.

jag undrar om du förstår hur många nätter jag legat vaken, hur många klumpar jag haft i magen, hur många gånger jag knytit nävarna och borrat in naglarna i händerna, hur många gånger jag gråtit som ett barn?

sister, I'm a poet.

vad ska jag skriva?
allt gör ont som i går. jag utsätter mig för onödiga slag.
jag måste sluta låta människor göra mig illa.
shield is down to 50 percent.

igår kom jag från malmö, idag åker jag vidare upp i landet.

idag ska det komma en baby, fast den kommer nog vänta lite verkar det som. iik.

jag hade bestämt mig för att släppa taget om om inget ändrats under helgen. men det är sjukt svårt. och bara det att det blir svårare och svårare gör att det verkligen är nödvändigt. man måste skära bort det som är trasigt för att det inte ska skada det som ännu inte blivit skadat. och det sprider sig, jag märker det. varje gång blir det värre; andnöden, dragningskraften jag känner i fingrarna. men det omöjligt, omöjligt.


jag skulle vilja önska en stabilitet. en jämn kurva.
jag skulle vilja önska ett gladare liv. ni vet, att något av den där sorgsenheten som alltid ligger under allt minskar. den kan göra mig så trött.

jag vill bara att någon ska hålla om mig.