vackert att fa veta att allt bygger pa missforstand. att jag varit en idiot, att han varit en idiot. att vi gatt omkring med bankande hjartan pa var sitt hall fram till den punkten da han gett upp. och att det nu ar for sent. vackert att inse att den personen man traffat i varlden som har lyckats med att radera all omgivning, ge en slags kansla i hela kroppen av att inte kunna andas men att inte behova andas, har besvarat det dar. men. eftersom att jag inte kan bete mig med manniskor jag tycker om och han uppenbarligen inte heller kan bete sig med manniskor han tycker om sa ja.

men faktiskt. vackert att det ar besvarat. ma vara att det ar for sent.
om jag traffar honom igen innan jag aker tanker jag beratta om allt jag kanner for honom.

tva veckor kvar i vichy. det borjar narma sig slutet, mina vanner.

Toujours être ailleurs.

det ar sa det ar, alltid vara nagon annanstans. och jag skulle ge vad som helst for att kunna aka till havet i helgen men det verkar ta atta timmar med tag och jag vet inte om jag orkar. orkar jag sa aker jag.

igar skrev jag en lista pa allt som jag ar trott pa hos mig sjalv. det blev flera sidor langt, med mer eller mindre sjalvhatiska, mer eller mindre subjektiva saker. men det ar sant. det finns nagot hos mig, hur jag ser ut, hur jag agerar som gor mig sa trott. hur kommer man bort fran det? jag har lamnat landet med trottheten finns kvar. och det ar inte frankrike det ar fel pa, jag ar oerhort lycklig over att ha akt hit. jag skulle inte vilja vara utan det. visst, jag borjar langta hem, men det ar inte fran frankrike jag langtar, det ar till de jag alskar. till de som haller mig staende.

jag vet inte vad jag ville saga med det dar stycket text.

jag vill alltid vara nagon annanstans.

och jag forsoker att tala vanligt och fornuftigt med mitt hjarta men det lyssnar inte. att alltid reagera fel, bete sig fel, se fel ut, inte veta vad som sig bor och inte. aldrig veta nar det gatt for langt, nar det inte kommit fram. vem man ska lita pa, vem man inte kan lita pa. veta battre an att lata manniskor ta sig in i hjartat och sprida gift. jag vet inte battre, har aldrig vetat battre och oavsett hur sarad jag blir kommer jag aldrig att veta battre. men det trottar ut mig. sluter mig for fel manniskor, oppnar mig for fel manniskor. beter mig fel, ser fel ut. jag ar ett stort fel och jag har suddat, nej, inte suddat, kluddat over och borjat om sa manga ganger att jag inte kan hitta originalteckningen.

jag vet att det finns manniskor som alskar mig men jag forstar inte varfor. och framfor allt sa forstar jag inte hur jag ska kunna fa nagon att alska mig, verkligen alska mig som manniska, kvinna, alskarinna och van. for jag ar ett skamt till manniska, ett skamt till kvinna.

blabla. hej, kul med ett lagom glatt inlagg fran vichy.
i ovrigt sa ar allt bra, haha. jag alskar frankrike, jag langtar hem. allt ar som sig bor.

ingen mat i kylen men vin. forsokte stjala en parkbank i mandags men det gick inget bra, de har skruvat fast parkbankarna i marken har. annu ett tecken pa att frankrike ar ett merde. i vilket fall som helst. fransman ar jobbiga. helt omojliga. det tycker jag ar en smula storande da jag maste umgas med dem pa daglig basis.

i ovrigt sa har jag bytt klass, uppat igen, for att jag ar sa fantastiskt intelligent. min nya larare ar en elak, cynisk man som jag alskar. sa det ar bra.

i fredags var det en svensk afton pa club du monde, som jag och de andra svenskorna anordnade. det blev en succé. folk appladerade efter varje lat jag spelade (jag var dj:ernas drottning, take that gnappi! ^.^) och gloggen jag hade gjort var slut pa tva roda. dessutom sjong vi "vintern rasat", "en vanlig gronskas (gronsaks) rika drakt" och "den blomstertid nu kommer" vilket var mycket uppskattat. vi larde ut helan gar, och sma grodorna samt drack snaps och bjod pa sill och kottbullar och kanelbullar. alla alskar svenskorna och sverige, that's sure.

och uh, ja. vad mer. det borjar narma sig, det har med hemresa. det kanns bade bra och daligt. jag pendlar.