snart, snart, snart. jag längtar och oroar mig.

juicebreak. says:
jag har lyssnat på lisa ekdahl i två dagar nu. INGET annat. repeat.
juicebreak. says:
för att plåga mig själv.
juicebreak. says:
när jag gjort läxor så belönar jag mig med bra musik.
juicebreak. says:
det har inte hänt än.

----

och det där sammanfattar väldigt bra plågorna med att studera. <3

många krattiz har jag fått idag. hela dagen började med ett samtal från min bror klockan sju imorse, ett grattissamtal. sedan dess har det blivit några stycken (japp, jag njuter av uppmärksamheten!). det är inte så tokigt att bli äldre, visare och snyggare trots allt.

var på bio idag, persepolis. var nära att jag inte gick men jag är glad att jag ångrade mig. filmen var så bra att jag nästan lyckades koncentrera mig på den hela tiden. när jag inte var för upptagen med värme och arm mot arm.

när jag lägger mig och ska sova om kvällarna förvandlas mitt huvud till en myrstack. jag bombarderas av tankar och idéer och slingor av musik och alla andra saker mitt huvud hittar på. ikväll är det lite värre än vanligt. har legat i över två timmar och försökt sova, försökt slappna av, jag är trött. jag vill sova. ändå så är det igång tre-fyra-fem kanaler i huvudet samtidigt som vägrar stängas av: en tecknad film som helt plötsligt hoppar fram när jag blundar (av typen itchy and scratchy, fast inte så blodigt), en musikslinga (go, tell it on the mountain - i uppspeedad version), ett samtal med mig själv där jag diskuterar med mig själv hur jobbigt det är att inte kunna stänga av de andra sakerna, och så vidare. allt sker samtidigt dessutom, liksom parallellt med varandra. jag borde kanske vara glad över simultankapaciteten i min hjärna men det är bara så tröttsamt.

trött, trött, trött. vill sova i tusen år.


outhärdligt när något ligger och trycker på en som man inte kan prata om. blir bara fel och fel och jag tänker inte försvara mig, tänker inte argumentera. jag vet inte själv, så hur skulle jag kunna argumentera? det är säkert inte ens någonting.


hope there's someone
who'll set my heart free
nice to hold when I'm tired

there's a ghost on the horizon
when I go to bed
how can I fall asleep at night
how will I rest my head

tid, tid. om man ändå hade mer tid. det känns som att jag har tusen saker jag vill göra, massa vänner jag vill träffa, men jag har liksom inte tid till allt. när jag pluggar en sak har jag dåligt samvete för att jag inte pluggar en annan eller för att jag inte hinner träffa vänner. när jag träffar vänner har jag dåligt samvete för att jag inte pluggar. har en massa idéer, massa projekt och jag önskar mig mer tid i julklapp.

fick ett förslag om att följa med till asien nästa höst. det är intressant, verkligen intressant. resenerven trycker på. det är så mycket saker jag vill se, så mycket saker jag vill uppleva. utmaningen är att vara här och nu för det är bara här och nu jag kan leva.

och för övrigt så orkar jag inte vara den som är ensamt aktiv i en relation, i ett samtal. om jag pratar med någon som är uppenbart tillräckligt ointresserad för att inte lyssna, för att inte svara eller själv vara aktiv så so be it. jag har inte ork till det. det låter kanske hårt, men ja. vad ska man göra?

vlk says:
och jag vet inte alls hur man skaffar sig tillit
vlk says:
(claes ohlson?)
La Fia says:
kollade där.. slut för säsongen
vlk says:
jaså, stor åtgång i år eller?
La Fia says:
årets julklapp har jag hört

idag bet jag mig i tungan, sådär långt ut att jag trodde tungspetsen skulle gå av. kände mig grinfärdig ganska länge, finns det något som ger mig panik så är det 1, smaken av blod och 2, när man by accident råkat bita sig, slinta med kniven, få glas i fingret, whatever egentligen och det inte slutar blöda. vilket det ju gör. men det känns som att det inte ska sluta.


overklig dag. fast mest i hjärnan och hjärtat. inte så mycket overkliga händelser. mest en slags bitter overklighet som drar över mig och gör att jag har svårt att greppa. lite som tanken om universum. man kan inte tänka på det för då får man svindel. och så snart man börjar tänka på begrepp som verklighet och speciellt verklighet i samband med en själv så blir det lätt för mycket ganska snabbt.

autumn leaves.

jag har en katt, av storlek större som bestämt sig för att jag är hennes kattkompis, på besök, eller ja, vi har. det är nillas mammas katt. jag förstår dock inte hur hon missat att jag går på två ben och kan ge henne mat. men ja, jag är väl en av-art till katt enligt henne. hon tycker att det är nödvändigt att hjälpa mig att tvätta mig (jag kanske inte tvättar håret SÅ ofta, men det är minsann inte smutsigt och jag tror inte att det blir bättre av att en katt slickar på det.) hon är i alla fall väldigt söt, har parkerat sig i min säng och tycker om att buffa uppmanande på mig.

Att Ola lämnar Skillingaryd är en stor nyhet: http://www.skillingaryd.nu/
^________________________________^

fonetikresultaten har kommit. det var en missberäkning, minst sagt. eller hur ska man säga, jag trodde faktiskt att jag hade chans på B på det här provet. inte innan jag skrev det, men när jag skrivit det kändes det faktiskt riktigt bra. och så ändå fick jag D. sämre än förra gången. hade jag haft ett betyg sämre hade jag haft sista godkända betyget. det är skrämmande. och jag känner mig misslyckad. inte så mycket för betyget i sig, men för att jag trodde att jag skulle få bättre. för att det ändå kändes bra. det visar kanske på att jag inte kan lita på min känsla. och det skrämmer mig. och jag vet inte. det känns som att jag kämpar och kämpar men presterar ändå inte mer än medelmåttigt. hur ska jag kunna lyfta mig över medelmåttigheten? jag VET att jag inte är en medelmåtta. fast att det känns så ganska ofta.

Darkness, you don’t see where you’re going now
There never was light in your eyes some somehow
And who’s to blame when something living is dead?
So many words should have stayed in your head

Så många saker jag aldrig förstår. Så många saker jag aldrig kommer att förstå. Och så ofta jag inser att jag inte är äldre än tolv. Jag önskar på något sätt att någon kunde berätta för mig hur man gör, men det finns aldrig några svar. Natt, och jag vet inte hur jag ska förhålla mig till världen. Den är på något sätt hal och ogripbar. Undrar om jag någonsin kommer att lära mig eller om det redan är för sent.

CxеCaидДecтpoы says:
du är en kvinna, du är söt, du har (snygga) bröst, du har en fitta. det är ungefär vad som krävs baby.

tillbaka i stockholm, laddad med hav och ny musik stulen ur min faders musikhylla (som för övrigt blivit helt galen, det finns ingen hejd på hans nedladdande. vem gav min far ett nedladdningsprogram? borde inte den personen vetat bättre? det är som att ge en knarkare obegränsad tillgång till ett nytt spännande gratis knark och sedan förvänta sig att han ska kunna hantera det.)

fick tillbaka en fiktiv text jag skrivit om Algeriet idag. hela situationen med överentusiastisk lärare på gymnasiet/högstadiet börjar utspela sig igen, fast med min franska professor. jag är inte ledsen, men jag vet hur det går när någon försöker inbilla en att man har en talang. det tar ett litet tag innan det spricker, innan man inser att man är en medelmåtta som alla andra. man försöker ändå fortsätta inbilla sig att man är begåvad men det blir liksom lite solkigt.

blev lite jobbigt idag också när vi skulle prata om barndomsminnen. eller typ, "berätta om din första skoldag - hur var det osv". liksom, blir alltid en lätt konstig stämning när man måste förklara att man inte minns något. de tror alltid att man försöker smita eller göra sig märkvärdig eller whatever och speciellt när man fortsätter med att man har extremt dåliga minnen ända fram tills typ, när man var 20. det verkar inte trovärdigt och människor gillar i allmänhet inte saker som inte verkar trovärdiga. sen satt jag och skämdes över att jag inte minns min barndom resten av lektionen.