avec un coeur de toutes les couleurs.

Havet, nu kommer jag snart! Idag är det tisdag och solen skiner varmt och imorgon är det onsdag och jag ska sitta sju timmar på bussen ner mot Falkenberg och havet. Det ilar i hjärtat och bränner på kinderna, har varit ute i solen på lunchen och pratat med P efter det. Det är något som fattas mig och något som jag dras till. Varför har jag så svårt att döva fjärilarna och stilla mig? Hur kan det vara på det vis det är nu? Det stämmer inte med kalkylerna. Du är en pusselbit; jag har funnit tre och jag kan inte bestämma vilken nyans som stämmer bäst in med resten av pusselbitarna. I vilket fall som helst så längtar jag efter havsluft i lungorna. En paus från min älskade stad.

tout le monde sait qu'au fond
tu es une petite hirondelle
avec un coeur de toutes les couleurs
dessinés sur les ailes

Wild mood swings.

Fy fan för sköterskestrejken. Fy fan för att se någon man bryr sig om och tycker om ha ont och få sin operation inställd, någon som väntat på den operationen ett år, och som måste ta morfin varje dag för att stå ut med smärtan. Han hade satt sitt hopp till den här operationen, nu är den inställd på obestämd framtid. Så jävla vidrigt.

För övrigt så har jag en känslomässig karusell i mig just nu. Wild mood swings och sånt där. Irritation och kärlek. Det är väl våren som är boven i dramat kanske.

à la claire fontaine.

Il y a longtemps que je t'aime
jamais je ne t'oublirai

vi gick långt här du och jag
kanske så långt vi kunde gå
kanske fanns det ingen ärlig chans för oss
men jag ser det inte så
det är som att jag burit en förbannelse
ibland med ryggen rak
ibland med både hopp och tro
men det är ändå samma sak
jag har spridit lite värme
jag har spridit lite frost
jag är varken hjälten eller boven
jag är bara lite lost
...
jag har väntat på ett regn jag kan förlora mig i
jag hör ett hjärta som slår
inatt har jag bett för stunden dimman drar förbi
för en välkommen vår

Stockholm noll fem noll noll.

Kväll/natt/morgon i Stockholm med först Daniel och Becka, sen Pernilla och Meta. Började på kvarnen, sen vidare med Pernilla till Spy bar, lustigt ställe. Sen till tunnelbanan där vi hittade en hemlös men ingen tunnelbana. Gav den hemlöse mannen mina vantar då han såg läskigt stelfrusen ut, sen vidare på promenad till centralen med en göteborgare vi hittade. Sen nattbuss och tunnelbana till Hägerstensåsen där jag och Pernilla åt mat, tittade på hennes plan för min vägg och sen tog jag tunnelbanan/tvärbanan hem till mig, med en frusen promenad hem som efterrätt. Nu ska jag sova några timmar innan jag ska ringa till blondinen från Huddinge för att eventuellt modifiera dagens fikaplaner. Stockholm är vackert när den kalla vårsolen lyser in genom nattbussfönstret. Over and out.

Sms-konversation.

Sms-konversation med Nyn, på väg till jobbet en morgon, apropå dennes mensvärk och brist på värktabletter:

Nyn. 19-apr-2008 07:03
"Jag hittade två propavan i min necessär! Yes!"

Eli. 19-apr-2008 07:03
"Men det är ju sömnmedel!"

Nyn. 19-apr-2008 07:04
"Herregud! Jag tog en! Vad ska jag göra?!?


Det är så underbart, det där med att man inte riktigt reflekterar över namnet på läkemedel innan man stoppar i sig piller. Det får mig att minnas när jag stoppade i mig penicillin och tänkte på det som värktabletter. Huvudet bland molnen, kanske?

Varför sitter jag just nu i mitt rum och lyssnar på radiosporten för att se hur det går för Hammarby mot Helsingborg i kvällens match? Det är trivsamt, det måste erkännas. Får mig att känna mig lugn och hemma, den där sportkommentatorrösten, det enda som fattas är en massa liv och rörelse i huset samt doften av kaffe. Och så blir jag lite sugen på att gå på match. Lätt att jag kommer att gå på fotboll i vår.

Life on the street.

Grejen med Homicide är att det är från den tiden då kriminalare fortfarande lyssnade på Miles och det är inte Hollywoodsnyggt. Poliserna är fulare, man har fortfarande en diskussion om rasism. Det är så ocoolt och underbart. Jag älskar poserna, det där försöket till manlighet och testosteron.

I was gonna love you 'til the end of all daytime.

Pappa ringde för en stund sen, han var orolig för att jag inte svarat på min jobbmail, misstänkte att jag var sjuk. Det är lite förvånande faktiskt.

Har idag städat köket, diskat, tittat på snart fyra avsnitt av homicide, läst serietidningarna jag fick av nina i morse, gjort smoothie och druckit den, lagat matlåda, tvättat, bakat bröd, pratat med jobbet fyra gånger samt då pratat med min far. Det är hemskt tråkigt att vila, jag vill inte vila. Imorgon är det jag som går till jobbet igen. Oavsett hosta. Stannar jag hemma en dag till så kommer jag att riva huset.

Nu ska jag läsa ut min bok.

Det tråkiga med att tiden går är att nu verkar åttiotalet ha blivit vintage.

Älska Hammarby. Eh.

This too shall pass.

Hemma efter ett totalt meningslöst läkarbesök. Tydligen så är det helt normalt att blöda fyra veckor i sträck när man börjat med minipiller. Det som gör mig lätt irriterad är att läkaren tydligen inte kunde sagt detta när hon skrev ut tabletterna till mig. Hon har inte heller ringt mig i veckan som jag bad sköterskan säga åt henne att göra när jag bokade tid i måndags för att få diskutera om det hela kunde vara en normal blödning eller inte. Istället får jag ta ledigt från jobbet, betala pengar och sedan få en nedlåtande kommentar om att det minsann står på bipackssedeln att man kan blöda i fyra veckor när man börjar. Vilket det inte alls gör, jag har lusläst den jävla sedeln för att få veta om det kunde ha med det att göra. Dessutom all den här jävla oron som hon kunde tagit bort genom att säga det till mig när hon skrev ut tabletterna. Dessutom påpekade hon att min trötthet inte kunde komma ifrån att ha blött i tre veckor då kvinnor är så fantastiskt bra på att blöda då det är det vi är födda till. En man däremot som skulle haft den blodbrist som jag har skulle helt legitimt kunna klaga på trötthet.

Känner mig dessutom ful och allmänt negativt inställd till solen och livet. Men det går väl över. This too shall pass.

Erkännande.

Det finns något eller några saker som jag inte direkt skäms över men som jag inte heller är speciellt stolt över. Det gäller först och främst (eller ja, det är det som jag har bryderier över idag) min präktighet. Jag brukar inte gå ut så ofta och säga det, men nu tänker jag göra det. Jag är präktig. Tyvärr inte präktig och stolt, men åtminstone präktig och öppen med det. Det är så det kan stå en upp i halsen. En annan sak är dramatik, jag måste på ett ödmjukt sätt erkänna att jag ibland kan vara lite melodramatisk. När man nu ändå ska vara öppen med sina brister. Det var allt jag kom på, eller ja, det var allt jag kom på som inte är totalt uppenbart och som alla redan vet och känner till att jag vet.

I eftermiddag ska jag till läkaren och ta reda på varför jag inte slutar blöda och varför jag blöder överhuvudtaget. Hade det varit sol ute så tänkte jag även promenera hem från centralen via Södermälarstrand, men nu får vi se. Det är kallt ute och inte alls speciellt inbjudande.

Det var allt jag hade att säga för den här gången.

Restlessness is me, you see.

I guess I’m too Scandinavian
the relief of spring
intoxication of summer rain
the clearness of fall
how winter makes me reconsider it all
restlessness is me, you see.

Jag tar tillbaka allt och påstår motsatsen.

Eller inte. Eller så håller jag med om allt. Det är jobbigt, man blir ledsen, man ska inte involvera sig överhuvudtaget i någon, det innebär att man blir sårad och gudarna ska veta att mitt hjärta räds att bli stött i kanten. Ni vet, det är så det är med livet. Man måste vara beredd på det för att det är så livet är, men jag vet inte om jag är beredd på det. Vad gör man då? Kurar ihop sig i en boll och rullar in i en grotta och gömmer sig för alltid. Kanske. Det funkar inte så, jag vet. You don't have to tell me. Och något i mig vill bli av med alla dessa gamla ärrbildningar och liksom bara börja om från början. Formatera om hårddisken och installera om alla program.

Mnehk.

"Quand devons-nous tomber amoureux ? « Quand nous voulons souffrir. »"