Skoproblem och besvärligt bestämmande.

Har haft enorma skobesvär i morse. Insåg när jag vaknade (aningens för tidigt) att jag var tvungen att ha skor på mig på nyår. Räknade snabbt bort mina snyggaste promenadskor för trots att de är snygga så luktar de en aning skumt och denna lukt smittar snabbt av sig till mina fötter. Och man vill ju inte vara tjejen med de konstigt luktande fötterna. Sedan tänkte jag mig mina klackade skor. Packade ner dem. Började sedan tvivla, det ska ju vara 10 minusgrader och vill jag verkligen gå från pendeln i klackade skor om det är 1o minus? Jag som inte ens kan gå i skorna om det är normalväder. Då packade jag även ner mina stövlar med fuskpälsmys inuti. Som förvisso kanske inte är finskor, och dessutom är de dammigare än min mans musiksmak men ändå. Gick ut låste dörren, kom på att jag inte kan gå på stan med fullproppad och tung ryggsäck med två par skor i. Låste upp, gick in, stod och såg förtvivlat förvirrad ut i fem minuter (vid det här laget var jag som från början var tidig, nu för sen). Bestämde mig sedan för bara stövlarna. Vi får se hur det går. Nu är jag på jobbet och ska snart börja. Har fått tillbaka den besvärliga huvudvärken men hoppas på att den hinner gå över till imorgon. Heippa.

Be careful what you wish for?

Jag skulle hellre bryta ett ben eller hamna på sjukhus på grund av en okänd mystisk sjukdom än att fira nyår. Nej, jag skojar inte. Det gör mig en smula olycklig, faktiskt.

Orden och bokslut.

Jag brukar andras ord och lägger mina egna åt sidan för ett ögonblick. Låter andras ord skölja över mig och varsamt peela min själ. Tar ytterligare av andras ord och låter dem förnya min hud. Samtidigt som det ligger drivor av egna ord i anteckningsböcker. Jag måste erkänna - jag är så lättpåverkad. Min glöd att bolla ord slocknade lite när jag inte fick någon respons av den jag älskar. Jag vet, det är idiotiskt, men drivkraften att äntligen ta tag i det där igen är inte så stark som jag skulle önska.

Snart är det ett nytt år. En chans att börja om, säger man. Och visst ligger det lite av bokslut över det hela. Jag har inte gjort min balansräkning än, har inte kollat att det går jämt upp. Har fortfarande några dagar på mig.

my wrists are rivers
my fingers are words

Pratade med ansvariga för nya tjänsten idag, fick äntligen tag på henne. Det ger mig både en god känsla och en dålig. Eller vad man ska säga. Hade kanske hoppats mer på ett snabbare och rakare besked. Och på något mer uppriktigt. Svårt att förklara.

Nu är det i alla fall bara 40 minuter kvar innan julledighet!

Om morgonen.

Det bästa jag vet är om morgonen, speciellt när man inte måste gå upp så fort man vaknar. Då snurrar jag runt, och kryper inpå AST. Får lägga armen om honom, handen på hans mage och så lägger jag kinden mot hans rygg. Så ligger jag där, tar del av hans värme. Han muttrar kärleksfullt när han vaknar, vänder sig om och kramar om mig. Det är det bästa jag vet tror jag. Eller bland det bästa.

Kaffedrickarens gissel.

Jag är rätt less på att bo på två ställen. Till exempel så blir det lätt så att man har två liter mjölk på ena stället och glömmer fem gånger i rad att köpa till det andra. Och eftersom att mitt "arbetsminne" är så kort (enligt den där kvinnan jag var på bedömning hos) så glömmer jag bort att jag ska kolla om jag har någon eller ej. Vilket jag kommer ihåg när jag trött hasar in till köket för att sätta på kaffe på morgonen. Och då är det lite sent. Eller lite för tidigt snarare, inga affärer har öppet. Så står jag där med en halv deciliter för gammal grädde och en skvätt sojamjölk som 1, är pernillas och 2, har obestämd ålder. Då grädden klumpar sig bara man tittar på den sätter jag min hopp till sojamjölken. Som gör att kaffet ser vidrigt ut och har små flak av något i sig. Det är nog inte mögel. Jag blundar och dricker, för jag måste ju ha kaffe. Och så önskar jag att jag bara hade ett boende.

Ps, mitt hjärta blöder för att jag inte får se Eldkvarn på onsdag. Nästa chans är i maj, tydligen. Och då är det en kyrkokonsert, vilket inte alls är lika roligt som en vanlig. Snif.

det är smällar man får ta.

En vecka kvar av arbete, sedan ledighet. Det kan jag acceptera, fast det känns långt. Faktiskt.

Det jobbigaste just nu är att jag inte har några pengar. Och att jag inte vet hur det blir i nyår.

och jag står här som en berusad romeo...

Nyss hemkommen från en långpromenad på söders gator i ett regnigt december. Gick ner mot Hornstull, vidare på hornsgatan till Mariatorget, upp mot södra station och sen till Medis. Från Medis till slussen, vidare in på hornsgatan igen och tillbaka mot hem, Zinken. Nu är jag blöt och trött men i varje fall inte rastlös och orolig i kroppen. Har gjort praliner, saffransbiscotti, matlådor. Men inte haft ork att fixa mat till mig själv. Vad är poängen?

Nu ska jag snart lägga mig i de svala lakanen och läsa det jag skrev igår. Se om jag kan få lite vila. Imorgon ska jag fixa mer choklad, göra det sista på pysslet, färga håret, bada, göra mat till mig & min baby. Vänta. Längta.

Visst är det konstigt hur ens liv tar olika vägar fram och tillbaka? I sju månaders tid har jag varit sammanlänkad med den här underlige skäggige mannen som finns i mitt liv. Sju månader, det är det längsta som jag stått ut med någon, som något stått ut med mig. Har aldrig haft den närheten som jag har nu med någon jag är tillsammans med. På gott och ont får man väl säga. Sju månader är som en evighet för mig. Vi har upplevt en försommar, en sommar, en höst och en smula vinter tillsammans. Vi har varit på semester, vi har upplevt Stockholm, vi har älskat, vi har bråkat, vi har lagat mat tillsammans, vi har sett dåliga program på tv, åkt till min hemstad, träffat släktningar, bråkat lite till, älskat desto mer, varit åtskilda, varit tillsammans och framför allt kanske pratat. Visst är det bra att längta, och att vara ifrån varandra. Så att man ser lite tydligare. Men det bästa är att veta att personen man längtar efter sitter på flygplatsen, på väg hem. Att veta att om mindre än ett dygn så kan jag ta på honom igen, känna honom mot mig. Det är det bästa.

lyfter 16 ton, vad får jag då?

Försöker lägga upp dagen. Vet att jag mängder med tid för att hinna göra det jag tänkt. Då blir det som att jag bara sitter och kan inte komma igång. Är man stressad har man i alla fall en motivation att ta sig iväg. Nåja, skönt med egentid, sån man kan disponera helt som man vill. Men nu fastnade jag en halvtimme med att lägga till franska översättningar på ett nätlexikon.

Var hos läkaren igår, ska få en remiss till neuroavdelningen. Det kan ta tre år innan man får komma på utredning dit. Om man åberopar vårdgarantin så kanske man har tur att få göra en utredning om ett år. Ungefär.

Snart är det jul, snart är det Bruno K en gång till, snart är det Jönköping med darlingen, snart är det ledighet framför allt.

mellan San Fransisco & Hägersten.

Nu har AST äntligen fått lämna Amsterdam verkar det som, efter fyra extratimmars väntan tillsammans med en råtta. 13 timmars flyg och sedan 10 timmars tidskillnad. Orkar inte ens fundera över hur när och allt han kommer till Amerikatt. Om 25 minuter får jag åka hem, då ska jag äta mat och prata med PHO och komma i säng i tid. Imorgon är det galej på själva arbetsgivarens arbetsplats i stan nämligen, så då ska man vara vacker och utvilad. Minsann, minsann. Mellan San Fransisco och Hägersten är det ljusår. Känns det som. Tur att jag har Jum-Jum. Och saker att göra.

Då skulle det inte vara jag.

om jag skulle vara en ängel
om jag (skulle) spela mespop varje kväll
om jag (skulle) klara det bra,
då skulle de inte vara jag

om jag aldrig skrikt mig hes
bakom närmsta skyddsrumsdörr
nån vacker dag
då ska jag tala om en sak,
då skulle de inte vara jag

om jag lärde mig att bocka och ta i handen
och ha för vana att gå på stureplans cafe
och gilla biblioteksgatans röda mattor
så hade något varit allvarligt fel

om jag vore imponerad av att läsa
något av jonas hassen khemiri
och om jag tyckte det var bra
då skulle det inte vara jag
och om jag (skulle) klara av det bra
då skulle det inte vara jag

om jag på allvar kunde tänka mig betala
för att sen frivilligt läsa tidningen bon
och kunde jag se mig i spegeln efter det
då är jag rädd jag hade haft problem

ni kan locka mig med pengar
ni kan hota mig med hundar och pistoler
men om jag hade karaktär
mod att leva som jag lär
då skulle de inte vara jag

så om ni skulle se mig där
där jag helst aldrig är
då är det nog bara jag

Nu har jag fått ett nytt tangentbord på jobbet! Nu smattrar det inte längre om mig när jag skriver. ^_^

Jag är så impulsiv, jag trodde att jag hade massor med pengar och nu har jag nästan inga. Får se om jag har råd att köpa julklappar till alla. Ibland är det bättre att räkna efter. Före liksom.

Annars. Sömnbristen är tillbaka. Svårigheterna att sova, myrorna i huvudet. I helgen så var det helt hysteriskt. Kunde inte sova, grinade. Frustrationen var på en så hög nivå att jag hade kunnat kasta mig ut från balkongen. Ska försöka ta upp det problemet med läkaren på fredag också. De måste ge mig något, de måste slå mig i huvudet. Eller något, något som hjälper.

Snart åker AST till San Fransisco, själv stannar jag i ett kallt och grått Sverige. Men jag har mina böcker och min pralinverkstad. Önskar dock att jag även hade semester, sol, vila, pengar och så vidare.

...

och har du vin & sprit så det räcker
att få hela fjärden full av sorger

Helg, och jag har precis installerat Skype på datorn. Ätit långsam frukost, lyssnat på Eldkvarn. Ska snart gå en promenad och tänka lite. Titta på fjärden.

Fast egentligen skulle jag nog mest vilja ligga i sängen och läsa och äta praliner. Men så kan vi ju inte ha det.

Elisabeth Bennet.

"You are Elizabeth Bennet of Pride & Prejudice! You are intelligent, witty, and tremendously attractive. You have a good head on your shoulders, and oftentimes find yourself the lone beacon of reason in a sea of ridiculousness. You take great pleasure in many things. You are proficient in nearly all of them, though you will never own it. Lest you seem too perfect, you have a tendency toward prejudgement that serves you very ill indeed."

Well, well, well!

Nu har jag sorterat in allt som finns att sortera, jag har rengjort mitt skrivbord, jag har rengjort min tangentbord (tagit bort alla tangenter och rengjort dem en för en, samt torkat under dem). En smula ångest är bra för arbetsmoralen. Däremot så låter min spacetangent något fruktansvärt nu. Ehm. O__O

Holds a handfull of rain.

Det är som att något i mig har gått sönder, mitt porslinshjärta, min porslinsjäl har gått sönder och nu ligger bitarna i min kropp och skaver, de vassa kanterna skaver mot mitt kött. Små flisor har försvunnit i mitt blodomlopp och far omkring i mig tillsammans med det svarta tumörblodet. Det växer något oroligt, något trasigt inuti mig. Eller så har det alltid varit så. Det gäller att finna styrka att limma ihop ännu en gång, det gäller att hitta alla bitarna och passa in dem med varandra så att mönstret återigen blir synligt. Jag måste bara komma ihåg mönstret och min hjärna är så snabb med att skjuta det ifrån sig. Glömma, glömma, glömma. Skyddsmurar och glömska är mitt eviga trassel, som försöker skydda mig men som alltid ställer till det för mig istället.

Och om man bortser från det trasiga i mig; vad händer med resten? Är någon slags gräns passerad för vad man kan göra utan att ofelbart driva ifrån varandra?

I blame it on me.

Klumpen i magen finns kvar, som en tumör sprider den sig och tar över. Svart blod som rinner ut i kroppen och förgiftar den, lägger sig under mina ögonlober, sprider sig ut i mina hjärtkammare. Kanske för att jag skyller mig själv, jag står bredvid och låter den hållas. Tar ett steg bort, ställer mig vid sidan om för att låtsas som att det regnar. För jag har inte kraft att sätta in motgift. Och jag skyller mig själv.

Slumra in... eller hur!

AST sitter och är tråkig, jag har badat och smort in mig i någon slags lavendelliknande kaksak som man ska ha till massage och för att undvika torr hud. Nu har jag tråkigt. Tråkigt, tråkigt, tråkigt.

Jag är dessutom sådär stressad av att det är jobbkväll. Vilket jag borde sluta vara eftersom att det förstör mina vardagskvällar. En normal människa behöver inte gå och lägga sig förrän klockan 22. Faktiskt. Om man inte är särdeles trött, vilket jag inte är nu. Jag är särdeles uttråkad mest. Det som är dumt är att jag har två böcker som jag håller på att läsa, men båda ligger hos mig. Och nu är jag ju inte hos mig. Jag skulle förvisso kunna bränna en blandskiva som jag måste göra till Mimmi, men jag har ju bara nästan all min musik här, inte verkligen all. >__<>

Jag skulle kunna skriva, för det behöver jag och vill. Men det är så svårt att komma till skott (höhö). Jag ska nog ta och göra lite te. Samt lägga mig och se sexig ut i sängen och se om det hjälper. Inte skrivandet då, utan uttråkningen. Kanske skrivandet också. Jag kanske skulle skriva en erotisk roman? Undrar om det skulle sälja. Sex säljer ju säger de. Fast det känns som att det är lite gammalt liksom.

Dumdidumdidum. Sa jag att jag har tråkigt?