Få vem som helst att tycka om dig på 90 sekunder.

# 3 - Memorera namnet

En persons namn är det käraste hon har. Säg därför hennes namn så ofta som möjligt utan att det blir uppenbart löjligt.

Källa: www.shortcut.nu

Personligen skulle jag vilja säga att när en person använder mitt namn mer än en gång i en konversation så blir jag misstänksam och ogillande. Är det så att människor generellt sett gillar när man upprepar deras namn?

moderna tankar om varandra
och du liknar ingen annan
antika löften som vi blandar
tills vi båda slutat andas luften omkring

...

äntligen har jag hittat orden
och jag hittar dina händer under bordet
vi hinner bli nåt stort än
växa några meter innan sommaren blir oktober

I see a darkness.

Lyssnar på Johnny Cash och Bonnie Prince Billy, låtar jag nästan glömt. Låtar som får mig att gråta. De där låtarna som är gjorda för att man ska gråta.

everyone I know
goes away
in the end

Flödar över av ord, fast på fel sätt. Eller fel, det kanske de inte är. Grämer mig över att ha glömt projektet på jobbet. Fast att jag tänkte på det tio minuter innan det var dags att gå hem. Glömde ändå. Det är så det är nu.

Springsteen genom fönstret och det är kyligt idag. Hoppas på några grader till imorgon.

Dags att fläta hår.

Typer av kärlek.

les feuilles sont jaunes
les hommes sont verts
la tête est noire
le cœur est rouge

Det stora problemet idag är om jag ska styrketräna, simma eller gå på afroaerobics. Eller springa. Beslutsångest.

Vad är väl internet mot naturen och havet? Det är i vilket fall som helst ingen som läser här, eller ni går att räkna på en hand. Tror jag. Ingen som kommer med glada tillrop i kommentarsfältet. (ja, det var en uppmaning).

Nu ska jag dricka kaffe, äta mörk choklad, sitta i solstolen och drömma om en god cigarett. Samt läsa min väldigt bra bok och planera projektet.

Short update. Är vid havet, har varit på spa hela dagen igår. Simning, vattenjympa, meditation, drömdusch och ansiktsbehandling. Idag har jag varit på långpromenad med brorfrun, lilleman och ystra. En glatt skuttande hund sprang omkring på stranden och i vattnet. Sedan lunch och vilsola i trädgården med cappucino och bok. Ätit middag, nyrökt lax och cole slaw som jag gjort. Färsk sparris från gård i närheten. Snart ska jag och brorfru emma ut och springa. Hujedanemig. Semester är ett bra påhitt.

Du är ju hur söt som helst ju. Från hyresgäst. Skatekillen med tatuering. Blir man glad eller? Snälla människor är guld värda.

Sov istället för att promenera i morse. Ger mig fortfarande dåligt samvete. Ska försöka kompensera genom att promenera ikväll istället. Men! Det går bra utan socker. Det är tufft ibland, speciellt på eftermiddagen när jag är trött. Vanesak, antar jag.

Annars är det mest fräs och klös. Pms som håller i sig? Hata pms.

Textprojekt.

Ny dag, nya tankar, nya projekt. Börjat på ett nytt bokprojekt. Jag är så ombytlig och har så svårt att hålla fast vid ett projekt tills det är klart. Mitt förra projekt ligger i vila och jag vet inte vilka grepp jag ska ta till för att kunna fortsätta med det. Det går i 20 sidor sen fastnar jag någonstans. Som jag alltid gjort med mina böcker, med mina långprojekt. En dikt är så mycket enklare, den går mycket fortare att skriva. Den är överskådlig på ett helt annat sätt. En bok blir inte överskådlig, den virrar in sig i olika tankar och personer och jag kan inte riktigt reda ut dem. Vad de har för förhållande till varandra, vad som hänt den. Jag vet inte om det är att jag har för dålig fantasi eller om det är att jag inte är tillräckligt uthållig. Någonstans sätter jag i alla fall krokben för mig själv.

Ikväll ska jag till A och kramas och fixa håret till på fredag.

Jag är dålig på att skriva här och för att göra reklam för vad jag skriver känner jag att jag borde bli bättre på det. Samtidigt så handlar det mycket om att det snurrar omkring mig, jag har mycket att göra på jobbet och privat så känner jag mig ganska matt. Det börjar dock bli bättre. Men fortfarande så har jag ont i kroppen, snuvar ouppörligen (inne på andra, eller är det tredje veckan?) och har fått ett hårt slag av gynekologen. Totalomläggning av kost, säger hon. Inget socker, absolut inget sötningsmedel. Min kost ska huvudsakligen bestå av surkål, syrade grönsaker, fisk och filmjölk. Detta för att mitt immunförsvar är helt borta. Systemet har lagt av kan man säga. Mitt ph-värde är åt helvete och slemhinnorna är inte direkt lyckligast i världen.

I lördags firade jag och A ett år tillsammans. Vi är dåliga på det där med att vara konventionellt romantiska men åt god mat och på kvällen fick jag en belöning som var guld värd. Vi tittade också på solnedgången till blå musik och det får väl sägas vara romantiskt.

Om en vecka har jag semester och ska åka till havet.

Mitt behov av tröst.

Fast när jag tänker efter så kanske jag är mest ledsen för att mitt slit med motion inte gett något resultat. Vad är meningen då liksom?

allt det där regnet
de talar om
det faller hela tiden

Jag känner mig trött, grinig, ledsen. Funderar på att, likt ett skadeskjutet djur, dra mig undan världen tills det blir bättre. För att inte göra någon skada. För att inte belasta. Men jag vet inte, kanske överdriver jag. Jag tror att det handlar om värken i axlarna och huvudet som gör mig grinig och matt. Kanske stressen också. Kanske är det också så att det där problemet med att få ont när man försöker sig på något man tycker om gör mig ledsen. För det gör att jag känner mig oduglig. Samtidigt så skiner solen (fast det är fortfarande kallt) och jag har mycket roliga saker att göra. Så varför känns det som att någon inplanterat ett regnmoln i mig som påverkar mitt humör?

One dove.

one dove
you’re the one I’ve been waiting for
through the dark fall
the nightmares the lonely nights
...
one dove
to bring me some peace
in starlight you came from the other side
to offer me mercy

Det är ganska bra nu, trots allt.

Här igen.

För några år sedan så innebar en ny säsong alltid tanken vad ska man ha för stil den här gången då? Nu var det längesedan jag tänkte så. Har haft, i princip, samma stil ett tag nu. Det borde kanske ändra sig. Vad vill jag ha för stil i vår? Hur vill jag se ut? Jag gillar mina volangkjolar, de är fina, de passar mig. Samtidigt så vill jag, som Li skrev, se ut som min ålder. På något sätt. Och då kanske pennkjol och blus skulle vara på sin plats? Jag vet inte. Jag har ju en pennkjol, men den är lite lång. Och i ull. Så den går ju inte att använda i vår. Och sen måste ju stilen passa med håret. Det är svårt det här. Dessutom måste jag försöka ha en klubboutfit som passar. Måste bygga upp 2 garderober alltså. Hur vill ni kära läsare (3 stycken tror jag) se mig?

I övrigt så börjar sjukdomen ge sig, jag är fortfarande trött men den här veckan ska det bli bättre, det ska bli varmare, jag ska bli piggare och det är ljusare ute. Nästa vecka börjar jag nog på gymet igen. Jag tänkte inte detoxa än, om jag ska göra det, men jag ska gå på helt vegetariskt och nyttig mat den här veckan. Ökar promenadtempo/längd för att förbereda mig för tuffare träning nästa vecka.

Ska ta tag i mitt lilla brev till den numer äldre lillkrizen.

Var på mässa i helgen, en besvikelse får man säga. Hittade lite småpryttlar men det var inte värt inträde på 250 kronor (som sötis betalade förvisso).

Nu håller vi tummarna för att SMHIs beräkning på 9 plusgrader och sol i veckan håller.

FYI.

Körtelfeber. Kommer inte orka skriva kanske. Håll tummarna för att det INTE ska ta tre veckor att läka ut.

Mitt inlägg försvann.

I vilket fall som helst så skulle jag vilja ha filmkväll. Titta på bra film, äta popcorn, drälla. Inte bara slötitta på tv eller så, utan verkligen se någon bra film. Alternativt gå på bio. Kanske ska gå på bio på torsdag. Vi får se.

Jag har ekonomiska bekymmer som ger mig ont i magen, och tyvärr kan jag bara skylla mig själv då det är jag själv som inte gjort en ekonomisk planering. Det ger mig trots allt ångest, jag borde förebygga det och vara bättre förberedd. Nåja. Linser är billigt?

Världens fånigaste grej. Men okej.

Vilket elevhem vill du vara i på Hogwarts? Vet inte. Slytherin troligtvis.

Vilket elevhem tror du att du skulle hamna i, i en riktig sortering? Troligtivs Gryffindor. Är tillräckligt präktig.

Vilken form skulle din patronus anta? Svala.

Vilken skepnad tar en boggart inför dig? Ärligt talat så vet jag inte.

Vilket ämne skulle vara ditt favoritämne på Hogwarts? Trolldryck tror jag.

Vad skulle din amortentia(kärleksdryck) dofta av? Hav och regn.

Skulle du sakna något på Hogwarts? Privatliv.

Padda, katt eller uggla? Katt.

Vilken karaktär är du? Jag är nog någon av tvillingarna. Eller Ginny.

Vem är du kär i? Också tvillingarna tror jag. Eller Snape, haha.

Dina ögon är himlen.

en del stunder är så svarta
våra hjärtan fylls av regn
jag vet inte hur det går till men
jag står upp än

Jag är inte starkare, men jag står här. Det stormar omkring mig och jag försöker att stå stilla. Men. Inget mer tjafs just nu. No more drama. Bara vänliga ord och kramar. Att vara här och nu är det viktigaste.

Har slutat röka. Varit utan i 5 dagar och börjar vackla. När jag bestämde mig för att sluta var jag så säker, så motiverad. Jag såg ingen mening med att röka. Nu. Vet jag inte.

Projektuppdatering.

Försöker skriva på projektet men fastnar i artiklar om svarta havet, om dykcert och i insnurrade tankegångar. Jag har i alla fall kommit en bit på vägen men det är långt kvar. Ibland önskar jag att jag inte vore så lättdistraherad och ofokuserad. Eller felinriktat fokuserad. Å andra sidan lär jag mig en del om Turkiet och svarta havet. Ska vi säga att det går på jämt ut?

Någon mer än jag som längtar?

Havskatten längtar efter sommar.

Jag tänker fortfarande mycket. Reviderar, omvärderar. Men jag tänker försöka att skriva ner det jag tänker på ett mer privat ställe. Till dess att jag hunnit tala med den det berör om det jag tänker. Jag vet att jag har skrivit mycket till en speciell person, och mycket intimt. Det gör mig inget, jag vet att de flesta som läser förstår. Men just det jag tänker nu känner jag att jag vill kunna förklara och diskutera först. Efter det får vi se.

Annars ägnar jag mig mycket åt träning, samtal med vänner - gamla och nya - samt försöker att hitta tillbaka till mig själv.

Jag är bara mänsklig. Som man säger. Älska mig mest när jag förtjänar det minst.

Det skrämmer mig hur bekväm man kan bli när man har en relation. Man tappar dejtgrejen, man tappar det där med att uppleva och upptäcka nya saker. Och jag själv, har nog tappat bort lite av mig. Vilket skrämmer mig, jag trodde inte att jag var den typen. Eller vad man nu ska säga. Skulle jag få en chans till är det nog det jag skulle ändra, det jag skulle tänka på. Att inte tappa lusten till upptäckter. Att inte förlora mig själv. Vardagen får inte bli för mycket. Jag som är så vardagsallergisk. Varför slutar man dejta? Jag önskar att jag fått vara lite mer mig själv och lite mindre vardag. Jag önskar att jag skulle få en chans att göra det bättre. Hade jag trott på en gud så hade jag bett till honom om det.

Jag vill inte att du ska vara så rädd för att göra mig illa att du inte vågar prata med mig. Oavsett du har ångrat dig eller ej. Jag är en vuxen kvinna, jag kan själv ta ansvar för mina känslor och mitt hjärta. Jag väljer själv vad jag utsätter mig för, jag kan ta de besluten själv.

Svaghet kan vara både groteskt och vackert. Likaså sorg. Jag vill inte att du ska tycka synd om mig, jag vill att du ska tycka om mig. Jag vill inte vara en belastning, en oro, något jobbigt. Jag vill att du ska tycka att jag är vacker, trots min svaghet och sorg. Jag vill att du ska minnas, se mig som den personen du älskat. Som betyder något. Jag vill att du ska inse att i min svaghet ligger min styrka just nu. Att ha ett hjärta som brinner är att bry sig. Jag bryr mig, om dig och mig, om oss, om världen. Jag står ut med att skiljas från ditt hjärta om jag vet att du inte föraktar mig, om jag vet att du inte ser mig som en belastning. Om jag vet att någonstans så älskar du mig fortfarande, som person, trots att vårt förhållande inte finns kvar.

Om jag visste att du förstår.

Just touch my cheek before you leave me, baby.

Svårt, svårt, svårt det här att vara på jobbet när ens händer skakar och man har feber. Svårt att veta vad som är saknad och vad som är sjukdom.

Frukost två dagar i rad! Och än knasigare: middag igår!

Jag tycker att jag reagerar sunt. Man måste få vara ledsen. Saknaden av en annans kropp är stor. Det är som att amputera en del av ens egen kropp, fantomsmärtorna av den andra kroppen ekar kvar. Det svåraste är, som jag skrivit någon annanstans, att man inte kan ringa som vanligt när man kommer på något man vill berätta. Det är också omfamningarna, eller bristen på dem, som är svårt. Det är inte det att man inte klarar sig själv, jag har ganska bra vana vid att klara mig själv skulle jag vilja säga. There's no need to take me home, I'm old enough to face the dawn. Man ska inte vara så rädd för den här känslan av saknad att man inte älskar, jag vet det. Man ska inte vara rädd för närhet med andra människor. Men man ska också veta att det inte är naturligt att någon rycks bort från en på så kort tid. Det onaturliga i att någon varit där hela tiden och sen försvinner gör att man saknar och gråter.

Jag är egentligen ganska resonabel. Men jag tycker inte om när människor försvinner. Jag vet att man måste bryta helt ett tag för att saker ska kunna läka. Jag förstår det. Men jag längtar tills det har läkt, för personen jag älskat, jag fortsätter ändå att sakna personen. Det finns en anledning till att jag stannat i nio månader, det är för att jag trivs med personen. Det är för att den personens personlighet tillför mitt liv något. Det försvinner inte.

the one that loved me the most
turned around and hurt me the worst
been doing my best to move on
but the pain just keeps singing me songs

my head and my heart are at war
cause love ain't happening the way I want it
feel like I'm about to break down
can't hear the light at the end of the tunnel

...

but then I hear a whisper that this too shall pass

No, I don’t remember
What brought us to this
What places we blindly passed
What turns we missed
When things really mattered
And we really cared
Simply being was easy
Just having you there

I was on a downslide, wasting my days
Then I met you and came to such a lovely place
We laughed and cried our way through
The days and nights
The weeks and months
And all the seasons ups and downs

Remind me of how I used to feel
Remind me of who I used to be
Back when nothing could come between us
Back when that thought would never leave us

‘Cause I don’t remember
Love needles and the hay
The life I knew by heart and lived everyday
The secret codes and signs
You and I eye to eye
Wake me up, hurt me, you have to!
I forgot how to cry

Remind me of how I used to feel
Remind me of who I used to be
Back when nothing could come between us then
Back when that thought would never leave us

Aldrig ska jag glömma dig.

Alla drömmar jag givit dig.
Alla offer jag räckt fram,
all kärlek jag öppnat mig för,
allt det innersta som bara du fått veta,
jag vill ha det tillbaka.

tala till mig

jag hörde trummorna på stan
dom sa att du lämnat mig
jag hörde vad demonerna sa
det är slut och ingen kan hjälpa dig
jag trodde jag sett det mesta
det här var inte vad jag väntade mig

låt mig höra kärlekens tunga
säg att du älskar mig
kärlekens tunga, kärlekens tunga
aldrig skall jag glömma dig

jag hör alla steg i trappen
men inga går till min dörr
nu sitter du som en fjäril i natten
och pratar som vi gjorde förr
allt det där om att vara på väg nånstans
när man är tillbaks där allt började

du vill höra kärlekens tunga
säga orden igen
kärlekens tunga, kärlekens tunga
aldrig skall du glömma mig

jag älskar dig
mer än du nånsin kommer att få veta
lycka till med allt
men du kommer att få leta

jag försöker att gå som en man
nerför hjärtats ensamma gata
där kärlek och hat går hand i hand
sitter jag och bara saknar dig
nu är allt sagt och gjort
och jag kommer aldrig att få tillbaka dig

Att vara isolerad med tankar är det värsta. Tankar passerar så fort i mitt huvud. 180 km i timmen med känslor och tankefragment.

Jag är en ö.

men jag skulle aldrig ha tålamod nog
att bli förstådd
ingen känner mig
så väl som du

jag skulle fastna i min ensamhet igen
om du lämnade mig nu

Ge mig styrka att stanna,
flyga och möta.

Helgen var skön, vilade, sov, läste. Kramades. Det var bra. I går hade jag min idedag, tillsammans med A. På det hela taget en bra dag. I fredags var vi hos vänner, en uppskattad kväll. Fast igår kväll märktes det att det varit hela helgen tillsammans igen, nästan i alla fall. Börjar längta hem. Svår balansgång. Och sen alla tankar och känslor. Non, je ne comprends rien.

Spökstad.

Sommar.

I sommar ska jag:

* paddla kanot
* åka båt
* gå långpromenader
* bada
* ligga i solen
* picnica

Återkommer med mer punkter. Jag vill ha sommar. Försommar, sensommar, regnsommar, solsommar. Jag köper myggen bara jag får vara ledig och ligga i solen. Det kommer jag att ångra när jag är täckt av myggbet men struntsamma. Ge mig bara jordgubbar, flädersaft och kaffe på brygga. Jag kan till och med tänka mig att klättra upp för berg på "promenadvägar".

Jag tänkte tänkt att fortsätta med perception av ljud, ljus och beröring idag. Men jag vet inte. Det är väldigt mycket jag och väldigt personligt och jag vet inte om det blir för mycket av den varan. Let me know.

Fick i alla fall provåka med sls nya vagnar igår, ståvagnarna eller vad man ska kalla dem. Det var inte roligt och jag hoppas att de inte inför dem. Vagnarna innebär att det känns trångt oavsett hur många som åker, man måste (om man får en sittplats) stirra på alla som finns i vagnen och när man står så känns det väldigt trångt och meckigt för det finns inte tillräckligt med ställen att hålla sig i. För mig som tycker att det är obehagligt med trängsel, för mycket folk och folk nära inpå mig blir det en mycket jobbigare resa i de nyare vagnarna.

Socialt och förvirrad text.

Ibland funderar jag på det här med mig och sociala situationer. Jag avskyr till exempel småprat, jag blir alldeles nipprig och och kliar i mig av otålighet när jag hamnar där. Jag klarar inte av att äta bland folk om jag inte känner dem väldigt väl, har svårt med för många människor på samma gång. Det vill säga typ över två - tre personer. Jag är helst själv eller tillsammans med en person. Jag avskyr kackel, och jag känner mig oftast utanför i sociala sammanhang. Lite alienerad, såsom att jag står och tänker på någonting annat och ler mest välvilligt för att inte verka ointresserad. Jag tycker inte om när folk frågar mig saker jag inte tycker att de har med att göra, eller i allmänhet när de fokuserar på mig som person. Däremot är jag väldigt socialt känslig, jag har lätt för att läsa av stämningar och känslolägen hos folk omkring. Jag vet på ett ytligt plan hur man ska bete sig i olika situationer. Ibland klarar jag inte av det men det är en annan femma. Däremot vet jag inte hur man ska bete sig i mer intima relationer därför att det kan man inte läsa sig till eller förstå strukturellt. Jag har lärt mig hur man ska bete sig i kärleksrelationer genom att läsa böcker och se på film och det kanske är därför som min uppfattning om kärlek är lite skev.

Problem: jag lärde mig väldigt tidigt att interagera med andra människor på ett normalsocialt sätt. Det betyder inte att jag tycker om det. Jag var utåtriktad men hade svårt med sociala gränser. Jag har fortfarande svårt med sociala gränser. MEN, jag vet hur man bör göra så när jag är stabil och i form så kan jag. Övriga problem är att jag har så svårt för att komma ihåg vad människor säger, heter eller hur de ser ut om jag inte träffat dem ofta. Ofta för att jag inte riktigt lyssnar när de pratar, inte alltid av ointresse utan ofta för att jag blir nervös och obekväm och blir distraherad. Sen har jag ju svårt att koncentrera mig också.

Jag vet inte riktigt vad jag vill säga egentligen. Det här är bara en bråkdel. Kanske så är det jag försöker säga att saker inte alltid syns. Jag är ganska bra på att maskera, oftast. Men om man pay attention så kanske man märker att det är jobbigt för mig. Vissa som känner mig vet hur mycket ångest och tid det går åt att planera att gå på fest. Till exempel. Det jag vill säga är kanske att jag blir ledsen när folk säger "men du är väl normal" eller "du har ju inga problem", för de vet oftast inte hur jag mår. De ser bara ytan. Och den har jag jobbat 27 år på att polera.

Ärligt talat så blir man inte speciellt sugen på att skaffa barn när man läser dagstidningar nu för tiden. De krossar revben, klipper av lärare håret, eldar valpar levande och så vidare. Det var säkert inte bättre förr men ärligt talat, skulle man vilja ha en sån unge? Skolan ringer; din tioåring har skallat en lärare så att näsbenet gick av. Nej, det blir nog inga barn. Trots att de är fruktansvärt söta när de är något år gamla och dessutom tysta och stilla och sover. Tyvärr så räcker det inte riktigt. He.

Farmor ligger på sjukhus sen igår tydligen. Något hjärtfel. Pappa mailade nyss, för att det kan vara bra att veta. Något som också kan vara bra att veta är hur hon mår, vad det är för fel, varför hon åkte in (hade hon haft ont, blivit yr, jag vet inte vad som kan hända när man har hjärtproblem) och så vidare. Men det är ju pappa vi pratar om. Och han är ju man.

För övrigt så följer jag råd och håller på med projektet trots att jag inte riktigt vet än vad jag vill säga eller hur. Men att bara ägna sig åt det kanske hjälper.

Remissen till neuro hade råkat att inte bli ivägskickad tydligen men ska gå iväg idag. Fast nu ska inte neuro göra det längre utan nu är det öppenpsyk som gör bedömning. Läkaren säger att det beror lite på hur ledningen mår just den dagen. För två veckor sen var det neuro, innan dess öppen och nu är det öppen igen. Lite som ett lotteri med andra ord. Synd att jag brukar ha otur i spel.

Egentligen kan man säga att jag inte skriver så mycket här av ett skäl. Vilket är att jag är upptagen på andra håll. Vilket innebär att jag håller på med projektet, planerar en idedag, planerar träning, hänger på ams, är drabbad av en hysterisk vintertrötthet, har ingen lust och så vidare.

Så länge läser jag andras bloggar, projekt och känner mig allmänt modlös och avundsjuk. Vilket känns konstruktivt och kreativt.

Mutter, morr och motstånd.

Mutter och morr. Missnöjd. Ska inte skriva för mycket om det, men jag är inte glad. Alls.

Ikväll ska jag träna! (mycket käckt och otroligt otroligt peppat sagt. eh.)

Väktarsekten och hjärtesaker.

Nu har viktväktarsekten kommit till kontoret! Det ska räknas points och vägas och pratas i grupp. Själv harvar jag på med min "ändralivsstils"-pryl och det går... väl sådär kan man säga. Det går bättre när man inte har drivor av kakor hemma inför ASTs mammas kalas. (Något ska man skylla på).

Snart är det alla hjärtans dag. Om jag och AST är tillsammans då så är det första gången jag har pojkvän på alla hjärtans dag. Alla som säger att dagen inte betyder något har antingen haft en kärlekstur som gjort att de blivit blasé eller så vet de inte vad de pratar om, eller, så är de bittra för att de som jag aldrig haft någon beundrare/pojkvän på alla hjärtans dag. För mig så är det inte bara en dag. Det är dagen då man alltid blivit ledsen för att man aldrig blivit uppmärksammad, för att ingen varit hemligt kär i en och skickat kärleksbrev eller för att när man i skolan skulle byta lappar med varandra på alla hjärtans dag så fick man bara ett kompiskort av sin bästa kompis. Eller på senare år, när man får alla hjärtans dag-kort av sin mamma. Bara. Jag har alltid känt mig ful, misslyckad och totalt inkompetent på kärleksrelationer så det faktum att jag det senaste dryga året har känt mig uppskattad och attraktiv, det har betytt mycket för mig. Det kan tyckas fånigt att jag lägger vikt vid en speciell dag, det finns många speciella dagar. Men det är barndomsversionen av mig som jag vill läka. Eller tonårsversionen, eller båda och. Och kom inte med några rationella "det är bara kommersiell trams"-argument, för det här är inte rationellt, det är rakt igenom känslomässigt.

Små irritationsmoment i vardagen.

Om jag läser eller hör ordet "klockrent" en gång till så kräks jag. Seriöst.

Och vad trött man blir på att ha en glasvägg bakom sig på jobbet, när folk står där och spionerar på vad man gör samt knackar irriterande i rutan.

Och så vill jag ha fred på jorden och jobba på dagis. Amen.

Just another tuesday.

Och man sitter på jobbet, ska snart gå på lunch. Här händer inte mycket, har sorterat papper och städat hemma. Gjort det inspirationsvänligt. Skaffat material för att bli inspirerad. Bakat kakor till AST's mammas 80-års kalas. Tränat, tagit det lugnt, sovit. Planerat. Tagit blodprov och hoppas på det bästa. Vad det bästa är har jag ännu inte kommit fram till.

Veckan blir tuff, ska försöka motionera och hinna med allt jag vill hinna med.

Hold on magnolia.

Jag blir lite matt. Jag går upp fast att jag tycker att jag kämpar. Och jag önskar att jag kunde säga att nu jävlar tar vi nya tag och det är bara att kämpa på och vidare och hårdare men jag orkar inte. Jag känner mig modlös och hopplös och orkeslös. Jag behöver vitaminer och hugz.

Jag går sönder, bit för bit, verkar det som. Igår hade jag den värsta huvudvärken jag haft någonsin tror jag. I stil med den där gången i Malmö när jag bara låg och gnydde i sängen. I alla fall så låg jag illamående och kräktes av smärta igår. Sedan träffade jag en kiropraktor och nu är det mer okej. Så därför ramlade jag i morse på vägen till jobbet och kan nu inte röra min axel som sig bör. Jag är en klant.

Hush now.

#1, jag har färgat håret. Kopparrött är det nu.
#2, I love that pose, it looks like you're actually thinking about something. Top model får mig att gapskratta.
#3, jag har fortfarande huvudvärk. Eller igen.
#4, jag förundras.
#5, projekt hit och dit. Allt som betyder något kan beskrivas i ord. Oui?
#6, redan klockan 08.50 är jag hungrig. Äter jag fel frukost då?
#7, i helgen måste vi träna. Det har vi lovat oss.
#8, nä. Jag tror faktiskt att det var allt.

What places we blindly passed.

wake me up, hurt me, you have to
I forgot how to cry

remind me of how I used to feel
remind me of who I used to be
back when nothing could came between us then

Jag tror att hela min värld just rasade samman.

Känner mig förvirrad och uppskruvad idag. Undrar hur länge den här "piggheten" kommer att hålla i sig. Jag känner mig som jag brukar göra när jag sovit alldeles för lite och är låtsaspigg, eller snarare uppe i varv. Då brukar det ta en halv dag, sen blir man helt förbi av trötthet.

Nåja, fick tvättat håret igår, tog en promenad, lagade bättre mat än tidigare och fixade Ternheims skiva till mobilen. Jag ska inte säga för mycket, det är för tidigt, men hitills är jag väldigt förtjust.

Började fundera på catering igår. Kanske vore det något för en organisatör såsom mig själv?

Jag som flickvän.

Jag är en katastrof att vara tillsammans med. Jag är snarstucken, schemaberoende, uppmärksamhetskrävande, svängd i humöret, bossig, kommunikationskrävande, tidskrävande, fysiskt kroppsberonde, jag har dåligt självförtroende, litar inte på folk, grälsjuk till och från, gnällig och så vidare.

Med andra ord måste jag vara en jävel på att suga kuk.

Det är en lögn att jag får något gjort på kvällen av det jag skriver innan att jag ska göra. I går åt jag kvällsmat, pratade med PHO och tittade på tv. Sedan gick jag och lade mig. Ikväll tänker jag dock höja snäppet och gå en bit på vägen hem, handla, fixa bättre kvällsmat och sen till och med duscha. Hej och hå, vad jag är duktig. Eh.

Drömde sjukt konstiga drömmar inatt, mardrömmar fast passionerade. I morse satt PHO och skrev när jag vaknade, pratade mig vaken istället för att halvsova till tunnelbanan. Jag var dock inte så vaken att jag kom ihåg att dra kortet i spärren innan jag försökte gå förbi. Duns och så fick jag ett metallrör i magen, blinkade till förvirrat och insåg vad som var fel.

Och jag har ännu inte berättat om att AST tagit fel medicin i flera dagar, märkte jag / vi i söndags. Istället för sin vanliga medicin har han ätit min migränmedicin (inderal) som är en betablockerare som sänker hjärtats hastighet och gör att blodet pumpar långsammare i kroppen. Dess biverkningar är bland annat förändring i sinnesstämning, förvirring och trötthet. Och jag har ganska stark dos, så det är inte konstigt att han känt sig lite underlig i helgen.

Daglig rapport.

Mycket på jobbet och så har jag huvudet fullt av det nya projektet. Har inte bestämt mig för om det ska vara öppet för läsare eller ej, beror på om 1, någon är intresserad och 2, om jag tror att det är en bra idé.

Ikväll ska jag tvätta, och kanske läsa en av mina julböcker.

Och så fyller lillebror år idag! Hela 6 år gammal blir han, och han berättade innan idag att han fått ett madagaskar 2-spel till sitt nintendo, och ett bilspel till datorn. Jag tycker att han är fantastiskt duktig, naturligtvis. Och snart kommer jag sitta där och klappa honom på huvudet och säga "vad stor du har blivit!"

Har registrerat mig på livsviktigt och ska försöka skriva testamente snart. Projektet är också en del, eller inspirerat av. Eller något i samma veva. Jag tror dock att jag skippar göteborgsvarvet och lyktstolpstickningen.

Det är livsfarligt att drömma.

Jag blir så trött av det här livet, av att försöka komma på vad man ska göra med det och hur. Det finns knappt några utbildningar som lär ut det jag vill jobba med. Och det jag vill jobba med är alltid så smalt. Har dessutom ganska svårt för att motivera mig att börja på högskolan med tanke på att det är så svårt att koncentrera sig och finna undervisningen intressant. Vad ska jag göra? Vad tycker ni?

Åh, dessa fantastiska män...

Ibland tycker jag extra mycket om att ha en pojkvän. Som de morgnar när man tvingas gå omkring med en sur man i lägenheten som på ett anklagande sätt säger att hans medicin är borta, två förpackningar dessutom, och hans fodral till miniräknaren. Dessutom så får man i en gnällig ton höra att det är bättre att vara själv för då får man minsann lyssna på radion på morgonen. Och jag tror så här, det måste vara en manlig grej att skylla på någon annan när man förlagt sina saker. Jag vet bara män som gör det. Själv är jag inte världsbäst på att komma ihåg var mina saker är, senast tror jag att jag inte hittade min frisörsax och mina vantar. Men jag inser att jag är rätt bra på att förlägga mina saker så jag är väl medveten om att det är jag själv som förlagt dem. Dessutom hittade jag båda hans förpackningar medicin. Dock inte miniräknarfodralet.

Men jag säger så här: låt honom sura, det är inte mitt fel och jag kan uppenbarligen inte göra något åt det. Han får sura av sig en vecka eller två och när han är mindre sur kan han höra av sig så kan vi ses igen. Så länge tänker jag ägna mig åt mina flyktinstinkter (snart mars nu) och sova. Samt att njuta av att inte behöva höra på gnäll.

Baby, I've been here before.

Trött, och i vägen uppenbarligen. Känner mig bortskuffad.

Någon gång skulle jag vilja ta tag i det där mästerverket. Kanske är det bara så att jag i all min medelmåtta måste inse att det där mästerverket finns i drömmar och att det inte når fram till mina fingrar. När jag läste Bodils senaste insåg jag en sak om mina egna ord. Eller snarare, på grund av det jag vet om mina egna ord, insåg jag en sak om Bodils böcker. Det här med självbiografiskt innehåll. Hur hon klarar av att göra det som inte jag klarar av att göra. Där jag faller ifrån, går hon i land. Jag tror att jag måste byta ingångspunkt, byta strategi. Fast jag har inte längre någon motivation, jag har ingen ork. Jag skulle behöva hälla ut så mycket från mig själv och jag vet inte om jag har så mycket av mig själv kvar att ge.

ever since I was eight or nine
I've been standing on the shoreline
always waiting
for something lasting

Jag tror att jag levt klart nu.

Fångade i tiden som går.

Åtta månader idag, tiden går så fort och samtidigt så långsamt. Det här är den längsta tiden som någon hållt mig stilla, som någon haft mig i sin famn. Åtta månader och nyss var det ett år sen jag började på det här jobbet. Också ett rekord i längd. Aldrig tidigare har jag stannat så länge, haft en rutin som hållt så länge. Nu drar jag mig förvisso bort, men det här året kan ingen ta ifrån mig.

Ikväll ska jag laga mat, för att fira våra åtta månader och för att berömma och uppmuntra den nya kosthållningen. Jag ska laga god och hälsosam mat och det ska bli roligt. Men först ska jag sitta av några timmar i krigarbyn, promenera, handla och bada. Sedan så!

Vi kommer aldrig hem.

miljoner mil och vägar
men jag är inte hemma än
det börjar bli svårt att se
jag är i skymningen

Jobb och sådär.

Hur många gånger har jag hört: "hej, jag bor på xxx och jag fryser" idag? Om jag har haft 137 samtal så har säkert hälften varit "jag fryser"-samtal. Jag fryser också, det är Sverige, vi har minus 6 grader (och har haft det kallare under veckan) och nej, man blir inte sjuk av att det är kallt. Man blir inte sjuk av att det är varmt heller, inte förkyld i alla fall. Så kan jag slippa samtal om kallt i lägenheten nu? De flesta har 20-21 grader ändå liksom.

Och nu är vi uppe i 148 samtal. And still counting.

Uppdatering.

Efter ett smärre jul och nyårsuppehåll är jag tillbaka. Samma plats som förut, lite mer utvilad men med en lite mer vriden dygnsrytm. Har promenerat, sovit länge på morgonen, lagat mat och haft sex. Som det ska vara på ledighet med andra ord. Som en semester, fast kall. Har köpt mössa och gått omkring som en pingvin i dessa kalla tider. Återgått till normal mathållning igen efter helgslappheten. Fått med mig AST som dragplåster. Fick en råsaftcentrifug i julklapp av pappa som har gått varm, morotsjuice och andra vitaminjuicer. Annars fick jag mest böcker i julklapp, som jag önskat mig. Och nya lurar av mannen, som jag inte önskade mig men behövde. Ska snart försöka ta tag i träningskortsgrejen också. Det var väl ungefär det. Jag överlevde nyår, fast det kanske inte var som jag önskat mig. Nu är det kort vecka på jobbet sen helg igen. Sen är allt som vanligt igen.