efter regnet kom solen. igen. jag önskar att löftet om höst som låg i regnluften infunnits istället. det var ny luft i lungorna, nya chanser till något, något annat. istället kom sommaren tillbaka. oinbjuden, och som en gäst som stannat för länge.

jag går i självhatande tankegångar. det är så svårt att släppa dem när de väl kommit. de bara ligger där och ruttnar. och det enda som skulle hjälpa är förändring. förändring är så svårt. men jag tror att jag har tagit ett beslut nu. jag tror att jag ska ringa det där samtalet på måndag. det skamliga.



och så ber jag en bön om mer regn och höst och halsduk och dricka te och lyssna på jazz.