Bara rakt upp&ner.

Tydligen så skriver jag inte här så ofta som jag borde, vilket nog kan stämma med tanke på att det var mer än en vecka sen jag skrev sist. Det är svårt att beskriva vad som händer i mitt liv. Jag har smärre kriser och mellan dem så mår jag allmänt bra. Det börjar kännas som en regel snarare än ett undantag att jag får mina relationskrisbrott men det verkar å andra sidan inte ta så lång tid för dem att försvinna. Den här veckan har jag varit sjuk, odefinierbart sjuk med huvudvärk, trötthet och illamående samt yrsel. Det är bättre idag men jag är inte på jobbet idag heller. Var borta halva onsdagen och torsdagen också. Det jobbigaste med det är att jag inte vet var det kommer ifrån. Idag mår jag dock bättre som sagt och har varit några kvarter bort för att fika med Adina. Vilket var mycket trevligt. Nu är helgen här och jag ska jobba på att ha en bra helg utan att må dåligt för att få en bra jobbvecka nästa vecka. De ringde från Odenplans läkarmottagning idag och gav mig två tider nästa vecka hos en sjukgymnast, för nacken och huvudvärken, vilket är underbart.

Annars så är det lugnt vatten under broarna. Insåg i veckan att det är sant det som Nina har försökt säga, att jag någonstans tappat bort min kärlek till litteraturen och orden. Är det bara det att man blir äldre och mer luttrad eller har jag bara villat bort mig? Jag behöver komma igång med att skriva igen, både här och annars.

Solen skiner, jag hade önskat mig en regnig, huttrig fredag som hade kunnat motivera en film och ihopkurande i soffan. Nu känns det som att man måste komma på något spexigt att göra utomhus, vilket jag känner mig mer omotiverad till. Och jag vill inte att min A ska tro att jag är en tråkmåns som bara vill sitta inomhus, vilket förvisso stämmer ibland, men ändå. Ge mig styrka när jag faller, sänd en ängel till mitt hus.

Sommarglöd.

Är det detta som är att vara kär? Denna uppslukande glöd som jag känner i mig, denna längtan efter uppvärmd hud och mun. Det här är något helt nytt, ömhet och någonting som strålar ur mitt hjärta. Jag är förvirrad och glad.

Rostiga fiskedrag och bryggor.

Skulle aldrig sagt något, n'est-ce pas?

Är aldrig hemma nu förtiden känns det som. Mitt hjärta har flytt till Zinken och själv är jag mest hemma för att tvätta, laga matlådor, sova ut och packa om min ryggsäck.

Fick hjärtknip när jag såg lådan med gamla fiskedrag i A's båt, de låg där och var rostiga och jag förflyttades tillbaka till sommar i Motala som barn, Boren och barfotapromenader. Bad från bryggan, fiske från träeka, sommaren låg och skräpade i varje del av huset då. Solstrålarna letade sig in i varje cell i min kropp, tillsammans med ensamheten och den där känslan. Nu är allt det borta, människorna är försvunna och huset sålt. Min fiskelåda försvann någon gång i allt stök. Man får bara tillfälle att äga en fiskelåda med gamla drag en gång i livet, tror jag. Och man har inte en bror som tar hand om allt det äckliga med fiske åt en hela livet. Någon gång förväntas man börja rensa fisken själv och det är då man får lägga av fiskandet. Är fortfarande vansinnigt förälskad i vatten och bryggor dock.

Bitterljuvt.


Jag tror det var Zetterlund som fick mig på fall förresten. Och de där blågrå ögonen.

Sänd en ängel till mitt hus.

när jag går med dig på söders gator,
när du väcker mig med din hand
ifrån bergen ner till staden
genom natten, genom dagen
skall mitt hjärta ropa ditt namn
mitt hjärta ropar ditt namn

Chante rossignol, chante.

à la claire fontaine,
m'en allant promener
j'ai trouvé l'eau si belle
que je m'y suis baigné

il y a longtemps que je t'aime
jamais je ne t'oublierai

sous les feuilles d'un chêne,
je me suis fait sécher
sur la plus haute branche,
un rossignol chantait

Il y a longtemps que je t'aime
jamais je ne t'oublirai

chante rossignol, chante,
toi, qui as le cœur gai
tu as le cœur à rire,
moi, je l'ai à pleurer

Il y a longtemps que je t'aime
jamais je ne t'oublirai

Fläderdrömmar.

Det växer fläder på vägen till tunnelbanan från Hans lägenhet, näsborrarna fylls av en sötsyrlig doft när jag passerar. Min irritation försvann igår i det ögonblick jag steg in i Hans lägenhet, att bada gjorde inte saken värre. När Han väl kom hem hem så var jag en spinnande katt som strök sig runt honom och buffade på Honom. Fick Baileys i present från flygplatsen, jag tycker om att ha en man som reser och så. Förutom när Han är bortrest, då tycker jag inte om det. Letade födelsedagspresent igår också, till paddiz, det gick inget vidare eftersom att jag hatar folkmängder. Men jag tror att jag har en idé om vad som skulle kunna vara en passande present.

Ikväll är det företagsfest, min första företagsfest någonsin, men jag ska inte stanna så länge. Har jag tur så kommer min man och hämtar mig ganska tidigt.

Inga mardrömmar i natt, hoppas det håller i sig till natten som kommer också.

Äter pepparkakor, tittar på ösregnet och tar mig igenom den här pms-krisen som just slog till mig med full kraft i bakhuvudet.

Nej, allt är inte sådär sockersött egentligen. Eller jo, fast samtidigt så är jag moody. Jag tror att det har något att göra med mina återkommande mardrömmar som dykt upp, att jag inte vet hur länge jag ska vara kvar här på jobbet och min huvudvärk. Det är snart nästan två veckor med huvudvärk i princip varje dag.

Dessutom verkar min kärlek ha blivit sjuk, och då vet jag inte om jag kan åka dit ikväll eller ej. Jag vill inte bli smittad; har inte råd att vara sjuk. Samtidigt så längtar jag ihjäl mig efter hans famn. Ambivalens, ambivalens är min arvedel.

Jag förlänger mina steg.

Åh, jag är så exalterad, det är inte sommar utan Plura och kanske blir det bättre än så till och med. Det gör inget att vinden blåser svalare, att sömnen uteblir, att det är ett pussel med kärleken för att ta sig tid, det gör inget med all framtid som bara ligger och skräpar i hörnen.


framför mina ögon öppnar sig
en solig väg till dig

äntligen på väg
längtan bor i mina steg (jag förlänger mina steg)
jag har lämnat allt som tynger mig
på vägen hem till dig

J'y pense encore.

Känslomässig karusell, jag behöver sortera, jag behöver andas. Jag behöver hålla tillbaka de delar som jag alltid annars släpper lös, de som förstör. Jag behöver andas djupt och lugnt och stanna kvar i sommarsolen som drar in spår i huset, som drar in spår i mitt blod. Jag tänker parera skuggan så länge jag kan, och när den blir oundviklig tänker jag inte låta den sluka mig.

Skärgårdskärlek.

Summer of love.

Jag hinner inte med, jag bara flyter omkring i en ganska varm och fin tillvaro. Han: kan kyssas, är stark, är lagom lång, kan kommunicera med mig, lyssnar på bra musik och han har stora fina bestämda händer.

Min huvudvärk är kvar men jag tar hand om mitt huvud med vatten, voltaren och vetevärmare. Hade jag kunnat vara hemma och bara vila så hade jag gjort det men jag jobbar så det blir inget med det. Ikväll ska jag dock vila.

Mjau.

Jag har så ont i mitt huvud att jag vill spränga bort det, tack.