l'amour de la solitude.

je ne fais rien que des bêtises

en tankekedja fångade mig - det var ingen rolig tankekedja. ibland känns det som att det enda jag kan göra är att ge upp hoppet. är det så det ska vara? ska man gå igenom livet utan hopp, utan den där känslan som alla normala människor har? det känns som att det fattas mig något och det är väl just det som är problemet. om jag bara kunde... jag vet inte. men desto längre tiden går, desto större blir hindret och desto mindre chans finns det att övervinna det. antar att det är det man kallar en ond cirkel. olycka, olycka.

hur kommer jag över det här hindret?