ensam i ett stort hus. jag går mig själv på nerverna, antar jag. nej, det är ínte så. det är bara det att jag för första gången på ett tag har tid att tänka efter. eller känna efter snarare. allt det där som gör så ont gör sig påmint.
je ne veux plus pleurer
je ne veux plus parler
je me cacherai là
à te regarder
hade bara önskat mig en svala på axeln & att kunna gå med lätta steg genom det här.
ibland liksom förlorar jag mig själv. plötsligt finner jag mig någonstans i något slags mörker & vet inte vem jag är, eller var jag är. vad jag håller på med. det ger mig panik. en bottenlös känsla, att klättra på väggar men att inte komma någonstans. var är du? jag behöver dig, jag behöver dig, jag behöver dig.
je t'écris d'un désert où l'épave d'un bateau se souvient de la mer
je t'écris d'une terre où des maisons s'écroulent
je t'écris de Venise, où les amants s'éveillent au son de vieux clochers
il y neigera peut-être encore cette année
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar