Black & blue.

Vad jag hatar att vara svartsjuk. Det där som bara river i en. Var hon bättre? Är känslorna för mig svagare än de var för henne? Hur kan vissa människor bara sätta sig i ens känslosystem och vara taggiga? Man tror att man släppt det, sen kommer något litet smått upp och river upp skorpan igen. Något litet, något idiotiskt. Jag vill slänga ut allt som påminner om henne. Bränna det på bål. Är jag en oresonlig kvinna? Troligtvis. Men jag avskyr att känna mig som en älskarinna i raden. Jag är något mer. Jag vägrar att reduceras till en i raden. Svartsjuka är en farlig känsla, den kan förstöra så mycket. Men jag har inte en presenter av mina ex liggande i rummet. Jag har min ring liggande i en minneslåda i en källare i småland. Jag har några fotografier på datorn någonstans, jag vet inte ens var. Därför är det så svårt att förstå parfym, halsband. Varför ha kvar det där som påminner så nära inpå? Jag förstår det inte. Är det jag som är konstig?