[080930, blå linjen mot hjulsta]

Tunnelbanans vaggande ryckiga gång som ska väcka en, söva en. Snart är oktober här men det har varit oktober i luften i flera veckor redan. Vi har kommit en lång väg, var det hit vi skulle? Var detta slutdestinationen? Har ditt huvud hängt, har ditt hjärta suckat tungt?

Flyktfebern, resorna i blodet börjar pulsera igen, göra sig påminda. Knackar mig på axeln, vill dra med mig iväg ut. Det är lunkandet jag inte tål, vardagen. Jag är vardagsallergisk. En romantiker som Adina säger. Det är därför jag blir så upprörd när A säger att nyförälskelsen har lagt sig, att vår relation stabiliseras på något sätt. För mig är det uppenbarligen inte lika positivt som för andra. Jag vill att allt ska fortsätta vara nytt. Det får aldrig stagnera, bli vana, för det är när vanan kommer som flyktfebern passar på att smita in. Inget ska förändras men allt ska kännas nytt. Jag är en förändringsfientlig flyktbenägen.

klockan är fem på morgon i gryningen -
det tog ett liv att komma hit ut
jag klev av nånstans i skymningen -
ännu en saga som tog slut

Förresten så har jag numer två A. Det är Adina som är A i kommenterarna. A som jag skriver om som A nu har inte kommenterat något. Bara för att klargöra en smula.