Åh, dessa fantastiska män...

Ibland tycker jag extra mycket om att ha en pojkvän. Som de morgnar när man tvingas gå omkring med en sur man i lägenheten som på ett anklagande sätt säger att hans medicin är borta, två förpackningar dessutom, och hans fodral till miniräknaren. Dessutom så får man i en gnällig ton höra att det är bättre att vara själv för då får man minsann lyssna på radion på morgonen. Och jag tror så här, det måste vara en manlig grej att skylla på någon annan när man förlagt sina saker. Jag vet bara män som gör det. Själv är jag inte världsbäst på att komma ihåg var mina saker är, senast tror jag att jag inte hittade min frisörsax och mina vantar. Men jag inser att jag är rätt bra på att förlägga mina saker så jag är väl medveten om att det är jag själv som förlagt dem. Dessutom hittade jag båda hans förpackningar medicin. Dock inte miniräknarfodralet.

Men jag säger så här: låt honom sura, det är inte mitt fel och jag kan uppenbarligen inte göra något åt det. Han får sura av sig en vecka eller två och när han är mindre sur kan han höra av sig så kan vi ses igen. Så länge tänker jag ägna mig åt mina flyktinstinkter (snart mars nu) och sova. Samt att njuta av att inte behöva höra på gnäll.