jaha. går bara och väntar på att någon (mamma) ska rínga med dödsbesked. så krasst är det. var i motala igår, hälsade på morfar på sjukhuset. jag har aldrig sett döden så närvarande i någon förut. jag gick in, vände, gick ut & grät på toaletten innan jag kunde gå in igen. och jag hatar det här, att vänta på något sådant. att vara tvungen att förbereda mig på död. dessutom kommer andra minnen upp, andra försök att acceptera känslan av att någon ska dö. jag tror att jag lätt skulle kunna drabbas av en död-psykos. jag känner det liksom i kroppen. den ringer i öronen. döden.

och i förra veckan var det rättegång för när min bror blev misshandlad. fast den rättegången gick så bra det kunde gå.

och pappa ska på begravning på torsdag. där är den igen, döden. lurpassar.

och uppenbarligen har jag gjort någon dumt eftersom att jag blir ignorerad. om jag bara visste vad det var.
jag, jag stampar och vet inte vart jag ska gå nu. åt vilket håll. jag vill fly. letar flyktvägar. ge mig en flyktväg.