vackert att fa veta att allt bygger pa missforstand. att jag varit en idiot, att han varit en idiot. att vi gatt omkring med bankande hjartan pa var sitt hall fram till den punkten da han gett upp. och att det nu ar for sent. vackert att inse att den personen man traffat i varlden som har lyckats med att radera all omgivning, ge en slags kansla i hela kroppen av att inte kunna andas men att inte behova andas, har besvarat det dar. men. eftersom att jag inte kan bete mig med manniskor jag tycker om och han uppenbarligen inte heller kan bete sig med manniskor han tycker om sa ja.

men faktiskt. vackert att det ar besvarat. ma vara att det ar for sent.
om jag traffar honom igen innan jag aker tanker jag beratta om allt jag kanner for honom.

tva veckor kvar i vichy. det borjar narma sig slutet, mina vanner.