jag ar fortfarande pa samma sida i samma bok. nej, det ar inte sant. det ar samma kapitel men nagra sidor langre fram. tyvarr ar det som en proustbok, vilket vill saga att ingenting hant direkt. har skrivit ett brev, vet inte hur jag ska overlamna det. det ar sista veckan har nu och det gor ont, ont, ont. det fanns en tid for langesen nar mitt hjarta var av sten, jag kunde lamna allt och alla, jag bara bytte roll och scen. och vad jag kommer att grata den har sista veckan. inte for staden jag lamnar, men manniskorna. vill alltid vara annorstades men aldrig lamna nagon. det ar ett pussel som inte gar att pussla.

...