Holds a handfull of rain.

Det är som att något i mig har gått sönder, mitt porslinshjärta, min porslinsjäl har gått sönder och nu ligger bitarna i min kropp och skaver, de vassa kanterna skaver mot mitt kött. Små flisor har försvunnit i mitt blodomlopp och far omkring i mig tillsammans med det svarta tumörblodet. Det växer något oroligt, något trasigt inuti mig. Eller så har det alltid varit så. Det gäller att finna styrka att limma ihop ännu en gång, det gäller att hitta alla bitarna och passa in dem med varandra så att mönstret återigen blir synligt. Jag måste bara komma ihåg mönstret och min hjärna är så snabb med att skjuta det ifrån sig. Glömma, glömma, glömma. Skyddsmurar och glömska är mitt eviga trassel, som försöker skydda mig men som alltid ställer till det för mig istället.

Och om man bortser från det trasiga i mig; vad händer med resten? Är någon slags gräns passerad för vad man kan göra utan att ofelbart driva ifrån varandra?