Nyss hemkommen från en långpromenad på söders gator i ett regnigt december. Gick ner mot Hornstull, vidare på hornsgatan till Mariatorget, upp mot södra station och sen till Medis. Från Medis till slussen, vidare in på hornsgatan igen och tillbaka mot hem, Zinken. Nu är jag blöt och trött men i varje fall inte rastlös och orolig i kroppen. Har gjort praliner, saffransbiscotti, matlådor. Men inte haft ork att fixa mat till mig själv. Vad är poängen?
Nu ska jag snart lägga mig i de svala lakanen och läsa det jag skrev igår. Se om jag kan få lite vila. Imorgon ska jag fixa mer choklad, göra det sista på pysslet, färga håret, bada, göra mat till mig & min baby. Vänta. Längta.
Visst är det konstigt hur ens liv tar olika vägar fram och tillbaka? I sju månaders tid har jag varit sammanlänkad med den här underlige skäggige mannen som finns i mitt liv. Sju månader, det är det längsta som jag stått ut med någon, som något stått ut med mig. Har aldrig haft den närheten som jag har nu med någon jag är tillsammans med. På gott och ont får man väl säga. Sju månader är som en evighet för mig. Vi har upplevt en försommar, en sommar, en höst och en smula vinter tillsammans. Vi har varit på semester, vi har upplevt Stockholm, vi har älskat, vi har bråkat, vi har lagat mat tillsammans, vi har sett dåliga program på tv, åkt till min hemstad, träffat släktningar, bråkat lite till, älskat desto mer, varit åtskilda, varit tillsammans och framför allt kanske pratat. Visst är det bra att längta, och att vara ifrån varandra. Så att man ser lite tydligare. Men det bästa är att veta att personen man längtar efter sitter på flygplatsen, på väg hem. Att veta att om mindre än ett dygn så kan jag ta på honom igen, känna honom mot mig. Det är det bästa.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar