jag hade bestämt mig för att släppa taget om om inget ändrats under helgen. men det är sjukt svårt. och bara det att det blir svårare och svårare gör att det verkligen är nödvändigt. man måste skära bort det som är trasigt för att det inte ska skada det som ännu inte blivit skadat. och det sprider sig, jag märker det. varje gång blir det värre; andnöden, dragningskraften jag känner i fingrarna. men det omöjligt, omöjligt.


jag skulle vilja önska en stabilitet. en jämn kurva.
jag skulle vilja önska ett gladare liv. ni vet, att något av den där sorgsenheten som alltid ligger under allt minskar. den kan göra mig så trött.

jag vill bara att någon ska hålla om mig.