svårt när man inte skrivit på ett tag. men okej.

jag tar långa promenader varje dag, eller nästan, för att bli av med obehaget i kroppen. den där krypande otäcka känslan. så jag upptäcker nya delar av stan, eller delar jag kände till för många år sedan. jag har skavsår på hälarna, men jag antar att jag överlever det med.

jag förstår att allt kan verka en smula förvirrande då och då. och jag har inga förklaringar att ge, jag är ledsen för det. men jag gör alltid mitt bästa, alltid mitt bästa. det är det enda jag kan göra, även om det nte känns tillräckligt.

jag undrar om du förstår hur många nätter jag legat vaken, hur många klumpar jag haft i magen, hur många gånger jag knytit nävarna och borrat in naglarna i händerna, hur många gånger jag gråtit som ett barn?