Två problemlösare har ett olösligt problem.

Jag vet inte hur jag ska lösa det här. Det verkar fånigt att avsluta en relation på sådana grunder men samtidigt så är det som man säger, en konstant känsla av att bli trött, besviken. För honom en konstant känsla av att göra någon besviken eller ledsen. Jag vill inte känna så, jag vill inte att han ska behöva känna så. Frågan är om det går att göra något åt det eller om man måste avsluta för att inte hamna i dåliga cirklar. Jag vet inte hur jag skulle kunna ändra på mina reaktioner för att inte ta det så allvarligt. Jag har ganska starka behov av planering, organisation, rutiner. Han har behov av motsatsen, att alltid ha saker på gång. Flexibilitet. För mig är schemat en stöttepelare, något att luta sig på, för honom innebär det att känna sig bunden och ofri. Han har en förmåga att hela tiden kasta om sitt schema så att det passar för stunden, jag lägger mitt i förväg för att effektivisera min tid. Det finns fördelar och nackdelar med båda personligheterna. Problemet är att de inte går så bra ihop. Jag känner mig som en dålig flickvän, en tjatig och grinig person som inte kan rucka på mina planer. Jag får mindervärdeskomplex för att inte jag är en såndär person som bara kan kasta om min planering hur som helst. Jag får kämpa för att kunna acceptera att kasta om. Sen kan det bli bra efteråt, det är bara det att varje gång jag ska göra det så får jag kämpa med mig själv. Han mår dåligt för att han inte kan kasta om som det passar. För att jag blir som någon slags mamma som ska hålla koll.

Är det någon som har några bra förslag på hur man löser sånt här?