Att angöra en brygga.

Vi hade ett bra samtal igår, jag och min älskade. Vi pratade om i förrgår, på båten och hemma. Hur jag reagerar så starkt ibland. På vissa saker. Han läser mig väldigt korrekt, det skrämmer mig ibland men är också väldigt skönt. Det är få personer som kan ge en så korrekt tolkning av mina känslor bara genom att se på mig. Han förstår saker som jag ibland inte ens själv kan konkretisera. Som att jag drog mig undan, det skrämde honom, när vi kom hem. Hur det till viss del är spel men till stor del inte. Jag försökte förklara att det är så jag fungerar när känslor övermannar mig. När vi var på båten och jag drevs till någon slags flashback, som jag ändå inte väntat mig, så läste han direkt av mina stoppsignaler. Det var en underlig känsla, jag hade som sagt inte väntat mig en flashback, jag tänkte att om jag bara inte tänker på det så kommer det inte kännas. Men det kändes. Det var första gången jag var på en sån båt efter sommaren 2000. När dörrarna till det lilla utrymmet stängdes så kunde jag knappt andas. Samtidigt så ser jag inte reaktionen som dålig, jag ser det inte som dumt att jag åkte. Jag behöver utmanas av det där, jag behöver få sörja, i viss mån, och lämna det bakom mig. För jag har faktiskt aldrig sörjt. Jag har haft ångest, jag har brutit samman när folk har tagit i mig (det var förvisso mest i anslutning till själva händelsen) men jag har aldrig direkt sörjt över det. Jag har berättat om det för oräkneliga psykologer och läkare, men mest som en anekdot i mitt liv, bland alla andra.

Och det där med att vända sig bort istället för att vända sig till, när man övermannas av något man inte förstår. Det är orättvist mot personen man vänder sig från därför att den personen kan omöjligt veta vad det är som pågår i ens huvud. Dessutom gör jag mig själv en otjänst, för det är inte isolation jag behöver.

Det är mycket som snurrar nu.