Jag är en smula bekymrad, det måste jag erkänna. Men det här är mina demoner, inget annat. Att jag känner mig underlägsen betyder inte att jag är det. Jag måste bara komma ifrån ovärdighetskänslan för den finns bara i mitt huvud. Att jag backar en smula betyder bara att jag inte kommit helt ifrån mina demoner än, som jag trodde att jag gjort. Det är ingen katastrof, det är bara en kvist i hjulet.
Och så en omåttlig lust att springa. Baby, we were born to run.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)

Inga kommentarer:
Skicka en kommentar