Insåg att det var bäst att inte göra något åt min hårbesvikelse ikväll då jag verkar ha en otursdag. Jag vill inte vara en skallig, telefonlös ung dam på vift.
Jag känner mig icke-existerande utan min telefon. Det är som att jag hamnat i verklighetens periferi och i någon form av paul auster-roman. Nej, det är inte sant, men visst har jag en viss existentiell problematik att handskas med. Nu är det jag och havet, ingen input från omvärlden. Jag kan skicka rapporter, visst, men jag är inte nåbar. Se mig som utsuddad, jag ser mig själv så. Jag är bara spår på sanden just nu, som håller på att bli utsuddade av havet. Jag erkänner, det är en stor grej för mig att vara utan telefon. Utan mobil, utan hemtelefon.
Dessutom bränner jag alla broar och ljus i båda ändar samtidigt och nu har jag snart inte många broar eller ljus kvar för den delen, utan är fast i på en mörk ö.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar